Vår korrespondent, som befinner sig vid gränsen mot Gaza, har talat med flera Gazabor som hon haft kontakt med genom åren.
Det här är mycket värre än sexdagarskriget säger skräddaren Farouk, när jag äntligen når honom på mobilen.
Först idag måndag gick den att ladda, när det fanns ett par timmars elektricitet. Just nu har vi till och med vatten, säger skräddaren. Men hans röst saknar alla de skämtsamma undertoner som brukar finnas där.
När jag frågar om han lägger skulden på Hamas suckar han tungt och säger ”Ja, du vet ju vad jag tycker om dem, det är klart att jag hatar Hamas för detta, men inget kan ursäkta att världssamfundet och arabstaterna tillåter denna slakt”.
Skräddaren Farouk är en palestinsk liberal som alltid varit kritisk mot såväl Fatahs korruption som Hamas övergrepp. Han har verkat för fred med Israel men idag säger han att han är i minoritet och inte längre tror att det finns någon fred att kämpa för.
Skräddarens son är dataingenjör och Fatahaktivist. Han säger att han helhjärtat stödjer Hamas och motståndsrörelsen. Vi samarbetar nu, vi är enade mot Israel, vi som slogs mot varandra i blodiga strider för ett år sedan, säger sonen.
Jag talar även med en ung väninna som inte vill att jag uppger hennes namn. Hon berättar att familjen upptäckte att Hamas milismän avfyrade raketer från deras trädgård.
Min pappa försökte mota bort dem, men de sa åt oss att hålla tyst och stanna inomhus. Livrädda att bli måltavla för Israel lämnade vi vårt hem och flyttade in hos släktingar. Nu har vårt hus beskjutits av Israel, säger hon.
Jag hatar Israel och Hamas lika mycket, men här vågar man knappt säga en sådan sak, säger hon och berättar om en 17-årig pojke som straffades med ett skott i benet när han ifrågasatte Hamas.
Vår korrespondent rapporterar att hon försöker ringa de Hamassympatisörer som hon känner i Gaza, men att alla telefonlinjer är döda.
Cecilia Uddén, Ashkelon
cecilia.udden@sr.se
