Bron i Mostar är återuppbyggd igen.
Det forna Jugoslavien är fyllt av historiska datum. Den nionde november 1993 är ett sådant som för evigt kommer att vara inristat i Bosnien Hercegovinas kollektiva minne.
Den vykortsvackra staden Mostar i floden Neretvas vindlande, sköna dalgång låg under belägring. Inte av en främmande fiende från fjärran land, utan av en del av dess egna invånare. På den östra sidan av floden bodde muslimer, på den västra bodde katolska kroater. Nu var Mostar en delad stad där ljudet av granatkrevader i öster blandades med skriken från de döende. De kroatiska militärerna hade bestämt sig för att krossa sina muslimska grannar.
Viktig förbindelselänk
Det fanns en förbindelselänk mellan stadens två delar, en bro vars rykte sedan länge var spritt över världen. Den ansågs vara det förnämsta exemplet på ottomansk broarkitektur som stod att finna, den hade förenat de båda stadshalvorna i flera hundra år. Bron var en symbol för en gemenskap, en religiös tolerans som nu såg ut att förblöda fullständigt.
I veckor hade de kroatiska artilleripjäserna dunkat in i den gamla stenbron, bit för bit hade den demolerats utan att brista. Men den nionde november 1993 orkade den inte längre. En kroatisk stridsvagn fick in en fullträff på det stolta brospannet, och med ett brak kollapsade hela den väldiga konstruktionen och föll ned i Neretvas blåskimrande vatten.
Vid anblicken av detta tappade många muslimer sitt sista hopp. Bron över Neretva var mer än summan av dess beståndsdelar, de väderbitna stenarna som nu låg på flodens botten. Den var en länk mellan öster och väster, mellan muslimskt och kristet, mellan det förflutna och framtiden.
Medan granaterna fortsatte regna över de plågade muslimerna växte ett gemensamt beslut fram: när kriget var över skulle bron byggas upp igen.
Bittert krig
I krigets inledningsskede var det ortodoxt kristna serber som attackerade Mostar. Då gick stadens kroater och muslimer samman för att försvara sig. Men när serbernas belägring släppte, gick våldsvågen inte att hejda. Den bara bytte skepnad.
Kroaterna såg sin möjlighet att lägga under sig hela staden, att rensa den från muslimerna och göra den till en del av den olagliga utbrytarrepubliken Herceg-Bosna, nära lierat med republiken Kroatien. Kanonerna vändes bort från de retirerande serberna och riktades in mot grannarna på andra sidan floden, Allahs söner och döttrar som levt i harmoni med påvens undersåtar i århundraden.
Det blev ett krig så bittert som bara ett brodermord kan vara. Bit för bit, kvarter för kvarter sköts östra Mostar sönder. Utfarter från staden täpptes till, människorna hukade i sina källare, ett oräkneligt antal dog.
Bron i Mostar raserades under kriget 1993.
Brons fall symboliskt
Idag vittnar begravningsplatserna som klättrar på Mostars alla kullar om de tragedier som drabbade alla och envar i östra Mostar. Det finns inte någon som inte miste nära och kära under det etniska vansinnesutbrottet.
Brons kollaps blev en symbolisk kulmen på den katastrof som drabbade inte bara östra Mostar, utan muslimska samhällen runt om i hela det forna Jugoslavien.
Enligt historiska uppgifter - lätt sammanblandade med myter - tog det nio år för den ottomanske arkitekten Mimar Hajrudin att tillsammans med den tidens skickligaste stenhuggare och byggmästare uppföra bron. Han gjorde det på order av den turkiske sultanen Suleiman den Präktige, som för övrigt också var den som lät bygga stadsmuren runt gamla stan i Jerusalem, som fortfarande står där.
Året var 1566, i över hundra år hade turkarna styrt över Balkan. Detta hade fått hela byar och städer att konvertera till islam, medan andra envist höll fast vid sin ortodoxa kristendom och andra åter kände större frändskap med katolicismen från Centraleuropa. Därav den religiösa mångfald som än idag präglar området.
Det sägs att arkitekten Hajrudin var livrädd för att hans konstruktion skulle falla ihop när träställningen som omgav den togs bort. Detta skulle innebära dödsstraff för hans del och därför flydde han. Först när det stod klart att bygget var utomordentligt lyckat vågade han återvända. 
Bron över Mostar 1969.
Centralpunkt
I modern tid före inbördeskriget var Stari Most, den gamla bron, Mostars självklara centralpunkt.
Varje år arrangerades en festival i staden där huvudattraktionen utgjordes av våghalsiga dyk från det 20 meter höga brospannet. En kader av unga män tävlade mot varandra till publikens jubel. Idag lever bara ett fåtal av dem. De flesta dog under kriget, många i strider i direkt anslutning till sin älskade bro.
Man hängde upp bildäck utmed sidorna på bron för att skydda den mot granater, man byggde ett provisoriskt tak som skulle skydda en aning mot granatsplitter och krypskyttarnas kulor när sårade människor släpades från stadens ena halva till den andra.
Även på den västra sidan bodde ju muslimer, i kvarteren närmast brofästet. Utan möjlighet att fly över till öster var de helt utlämnade åt de kroatiska mordpatrullerna.
När nu den nya bron invigs så råkar det sammanfalla med att den utpekade huvudarkitekten för blodbadet i Mostar väntar på att ställas inför rätta vid krigsförbrytartribunalen i Haag.
Jadranko Prlic, premiärminister i den kroatiska utbrytarrepubliken Herceg-Bosna överlämnade sig själv tidigare i våras, efter att under många år ha försökt kamouflera sig till en modern politiker i det nya Bosnien-Hercegovina. Han anklagas nu för vara huvudansvarig för granatbeskjutningen, för upprättandet av koncentrationsläger där människor dödades, för försvinnanden och tortyr.
Sakta restaureras det som kriget förödde, sakta snärjs de forna bödlarna i rättvisans garn. Nu kan poeterna och konstnärerna åter utgjuta sig över Mostars skönhet, det skummande vattnet under den magnifika bron. Älskande par kan åter mötas mitt på brospannet och ingå förlovning, så som de gjorde i århundraden, före den katastrofala dagen, den nionde november 1993.
Bengt Nilsson
bengt.nilsson@sr.se
