Den 11 januari 2002 anlände de första 20 fångarna från ”kriget mot terrorn”, bundna till händer och fötter och med huvor över ansikten, till Guantanamo på Kuba.
De var de första av fler än 750 män av 45 olika nationaliteter, som fördes till den amerikanska militärbasen på det här sättet. Bland dem fanns barn så unga som 13 år.
De har inkluderat människor som helt enkelt råkat vara på fel plats vid fel tidpunkt. Flera tiotals av dem hade överlämnats till USA av pakistanska eller afghanska agenter i utbyte mot ett antal tusen dollar. Enligt vittnesmål från de militärtribunaler där några av fångarnas fall har prövats har betalningen varierat mellan 3 000 och 25 000 dollar.
Antalet fångar oklart
Idag finns fortfarande omkring 400 fångar där, inte åtalade, men utan möjlighet att få sin fångenskap rättsligt prövad.
Enligt MSNBC:s uppgifter daterade den 26 november 2006 hade ungefär 340 av sammanlagt 775 fångar som först till Guantánamo frigetts.
Av de 435 kvarvarande uppges 110 vara aktuella för frigivning. Av de återrstående 325 ska drygt 70 ställas inför militärdomstol, enligt Pentagon. Kvar i ett legalt vakuum verkar bli cirka 250 fångar, i ett som Amnesty säger ”rättsligt svart hål”.
USA:s hantering av de människor som förts till Guantánamo är ett ”legalt och politiskt sammanbrott av historiska proportioner”, enligt Kenneth Roth, verkställande direktör för Human Rights Watch, som länge krävt att fånglägret stängs och att Bush-administrationen antingen låter åtala dessa personer ”fångade i denna helvetets förgård” eller frige dem.
Amnesty International betecknar Guantánamo som ”laglöshetens symbol” och var bland de första att kräva basens stängning.
Utan laglig prövning
Fångtransport på GuantánamoPå femårsdagen hålls alltså fortfarande hundratals fångar utan åtal, lagföring eller dom.
Många har torterats och misshandlats, antingen i fånglägret eller tidigare, under transporten dit från olika platser i världen, oftast Afghanistan och Pakistan, men också Bosnien, Egypten, Gambia, Indonesien, Mauritanien, Thailand, Förenade Arabemiraten och Zambia.
De inkluderar exempelvis en afghan som var motståndare till talibanerna och som slutit upp bakom Karzais regering, men som greps och överlämnades till de amerikanska styrkorna av en rivaliserande afghansk klan, samt de kinesiska uigurer som frigetts, men som inte kunnat sändas åter till Kina på grund av risk för tortyr. De förnekats asyl i USA och dumpas istället i andra länder, bland annat i Albanien, vilket skildrats i Sveriges Radios program Konflikt.
Försvarar sig
USA har sökt försvara legaliteten i denna fånghantering med att de är ”enemy combatants”, ungefär fientliga stridande, på vilka krigets lagar inte är tillämpliga.
De äger inte rätt till det skydd som krigsfångar ska ha enligt Genèvekonventionen. Eftersom de hålls på Guantánamobasen på Kuba saknar de också skydd av den amerikanska grundlagen, som inte anses gälla där då det inte är amerikanskt territorium. Därför är fångarna rättslösa.
Den rättsliga statusen är inte helt klarlagd. Det pågår fortfarande en dragkamp mellan det amerikanska domstolsväsendet och den amerikanska administrationen. Det finns en möjlighet att den nya demokratiska majoriteten i kongressen kan påverka den slutliga utgången.
Utanför lagen
Poängen ur den amerikanska regeringens synvinkel med att föra fångarna till just Guantánamo är att man ansett att den just låg utanför amerikansk jurisdiktion.
Basens arrenderas sedan 1903, då USA segrat i kriget mot Spanien, till vilket Kuba hade hört.
Det amerikanska leasingavtalet, daterat till den 23 februari 1903, skrevs med Tomas Estrada Palme, som var amerikansk medborgare och blev Kubas förste president.
Den nuvarande kubanska regeringen har aldrig accepterat avtalet, som den hävdar strider mot Wienkonventionens artikel 52. Den amerikanska närvaron därmed är liktydigt med illegal ockupation.
Röda korset släpps in
Den enda organisation med insyn i fångarnas situation är ICRC, den Internationella Röda Korskommittén, som dock är bunden av tystnadslöfte.
Mehdi Ghezali efter hemkomsten.Ändå har uppgifter kommit ut, främst genom vittnesmål från frigivna, bland dem svensken Mehdi Ghezali. Han frigavs 9 juli 2004 efter två och ett halvt års fångenskap om tortyr, misshandel och annan kränkande behandling.
Minst tre fångar har avlidit i lägret, fler än 40 har försökt begå självmord och omkring 200 har deltagit i hungerstrejker i protest mot sin behandling.
Ett för USA pinsamt bevis på den icke-humana hanteringen av fångarna gavs den 24 januari 2003, då en vakt som för en övning hade klätts i orange fångdräkt allvarligt misshandlades av ett specialteam som trodde att den misshandlade var ”riktig” fånge.
På femårsdagen den 11 januari 2007 väntas människorättsorganisationer runt om i världen att än en gång kräva en stängning av denna amerikanska ”Gulagarkipelagen”. Uttrycket är Amnesty Internationals om USA:s tolkning av krigets lagar.
Bengt Therner
bengt.therner@sr.se
