Jag grät lika mycket som jag skrattade. Verkligheten kan vara så dyster ibland att man till slut vill skratta istället. Så är det med den här valkampanjen som droppades in i min e-post korg.

Bilden ovan visar en valkampanj i Irak. Kampanjen har inte med mannen på bilden att göra egentligen. Det är hans fru som deltar i valkampanjen men det är hans bild man får se.  

Jag är glad eftersom februari månad har varit en bra månad för mig. Jag känner som min vän Hussein Khan sa till mig här om dagen: ”Det regnar jobb över dig.” Det är jätte kul att få bli inkallad på jobbintervjuer men lika tråkigt är det att tacka nej till jobberbjudanden.

Snart blir jag tvungen att välja. Eller faktum är att jag redan måste bestämma mig, att antingen ha en ros på min profilbild eller ha två Facebookkonton. Många diskussioner har jag och mina syskon haft. Vilka bilder måste bort? Vart går gränsen för våra korta kjolar och klänningar och ska min bror ha det fotot då han håller i ett glas öl? Många frågor på en och samma gång.

På måndagen avrättades Ali Kimyawi” (Kemiske Ali) genom hängning. Han var en av Saddam Husseins närmaste män. Ali Hassan Majid, som är hans riktiga namn, var känd för gasattacken mot kurder i Halabja 1988. Mer än 5000 barn, kvinnor, mammor, pappor och syskon dog på bara några sekunder. Några hade precis satt sig för att äta sin måltid, det var vid lunchtid. Många mammor försökte skydda sina barn, många sprang för livet, men gasen spred sig snabbt överallt.

För några dagar sedan när jag var på väg hem från Malmö, var det en kille som stoppade mig på centralstationen. Klockan var vid tolv på natten. Det jag minns mest av den kvällen var det iskalla vädret, vinden kändes som knivar i huden. Jag hade varit ute i cirka en minut och kunde inte stå ut att stå stilla i kylan.

Jag är riktig stolt över Sverige, verkligen. Folk har varit generösa och skänkt till offren i Haiti. Jag blir så glad över att se att humanismen fortfarande existerar. Det minsta man kan bidra med är några kronor till någon förhoppningsvis pålitlig hjälporganisation. Många av mina vänner på Facebook uppmuntrade varandra till att hjälpa offren. 50 kronor är ju trots allt bara ett McDonald’s mål, den kan man väl låta bli att äta någon dag. 

Jag måste erkänna att jag tillhör dem som tycker att arrangerade äktenskap är motbjudande och blir det påtvingat kan de till och med äckla mig. Samtidigt kan jag tycka att arrangerade äktenskap inte behöver ses som något enbart fruktansvärt. Vi får inte glömma att det finns de som gör det frivilligt. Vissa väljer hellre ett arrangerat äktenskap än att leva ensam.

Det var vad min vän Namnam (namnet är enligt hennes önskemål) sade till mig när hon hade träffat killen som friade till henne mot hennes egen vilja. Hennes familj är emot arrangerade frierier och hon själv tycker inte att det är rätt att gifta sig med en kille då hela äktenskapet arrangeras under en kort period eller kanske till och med under en enda kväll.

Det känns inte länge sedan jag följde med mamma på hennes inbokade läkarbesök. Idag gör jag det igen.

Jag vet inte vad som hänt på sistone men de senaste två veckorna har jag märkt att antalet husdjur på allmänna platser ökat, framförallt hundar. Jag menar som på bussar och tåg till exempel. Jag måste nog säga att jag är mera nervös när jag hoppar på bussen nu förtiden.
Jag har absolut inget emot husdjur men snälla alla hundägare: Snälla snälla snälla alla älskar inte era hundar så kan ni vara så snälla och hålla dem i styr när ni hoppar på en buss eller tåg eller när ni går förbi en människa som kanske är livsrädd för era säkerligen jättesnälla och gulliga hundar. Men det hjälper inte mig om de är jättegulliga för jag är rädd ändå.