Den senaste veckan har det skrivits heta diskussioner i olika tidningar om gratistidningen Metros chef Per Gunne och journalisten Gurgin Bakircioglus. Bakircioglus är krönikör på tidskriften Metro.
Per Gunne som är chefen vägrar publicera Bakircioglus senaste krönika om folkmordet på armenier. Gunnes argument är att han saknar kunskap om folkmordet och kan inte stå för publiceringen. Bakircioglus svarar att det handlar om att man inte vill erkänna folkmordet på det kristna folket eftersom det är en känslig fråga då Turkiet ännu inte erkänt folkmordet.
Folkmordet på armenier (och även andra folkgrupper som bodde i området) skedde på 1900-talet. Det Osmanska riket mördade 1,5 miljoner människor enligt flera källor.
I krönikan berättar Gurgin Bakircioglus om sin mamma som är armenier och förklarar sig själv som en av folkmordets miljoner barnbarn.
Personligen har jag sett dokument på folkmordet av armenier. Det är till exempel gamla filmer som liknar nazisternas filmdokument av förintelsen under andra världskrigets.
Jag försöker sätta mig i deras situation och tänker:
Tänk om förintelsen förnekades helt? Tänk om vi inte minns Hiroshima och Nagazaki? Och tänk om vi inte skulle lida med alla offerfamiljer i kurdernas Halabja? Förutom att ett djupt sår odlas hos offrens familjer förnedras man om på nytt när man förnekar händelsen.
Jag försöker också sätta mig i Metros chefs position. Då tänker jag så här:
Är det journalisten som ska tiga och förstå att chefen inte kan stå för publiceringen eller är det chefen som ska skaffa sig mera kunskaper om ämnet innan han stoppar publicering? Eller innebär detta att den tredje makten (medier) påverkas av politiken?
Läs mer om krönikan som inte blev här här.
Prenumerera
