När Raul Castro nyligen uppmanade kubanerna att föra fram sin uppriktiga kritik av hur saker och ting fungerar, eller rättare sagt inte fungerar på Kuba, så var han nog rätt väl förberedd på vad som kunde komma.
Själv hade han då redan talat om behovet av strukturella förändringar, han hade medgett att lönerna inte går att leva på och att Kuba fungerar med metoder som själva livet sen länge har övervunnit.
Debatt från grunden
Och när nu debatten förs i kommunistpartiets basorganisationer, så börjar mötena alltid med att någon läser upp Raul Castros kritiska tal.
När ordet förklaras fritt, brukar det först vara tyst, sedan frågar någon om det kommer att föras till protokollet vem som sagt vad. När mötesordföranden klargör att allt är anonymt brukar det inte dröja länge förrän de kritiska rösterna antar stormstyrka.
Kritiken handlar om allt, också om den kubanska revolutionens heliga kor: undervisning och hälsovård.
Hälsovården ett skämt
Att undervisningen blivit allt ihåligare på grund av lärarnas dåliga utbildning, och att hälsovården för kubaner mest av allt liknar ett skämt, medan 10 000-tals läkare skickas till Venezuela, Bolivia och andra behövande områden.
Men kritiken har, som sagt, handlar om allt, om varför alla stjäl på sina arbetsplatser, varför alla måste ljuga för att klara sig, varför man inte längre tror på den här formen av socialism.
Beska ord, men Raul Castro har uppmanat kubanerna att vara uppriktiga och modiga.
Hopp om förändringar
Många hoppas också att vågen av kritik ska leda till förändringar, kanske efter mönster från Kina, som alla vet att Raul Castro beundrar.
Andra påpekar att det här inte är första gången som ledarna uppmanar till kritik. Samma sak har skett tidigare i samband med olika slags kriser, senast 1992. Då har det aldrig lett till några strukturella förändringar.
Å andra sidan har ledaren tidigare alltid hetat Fidel Castro. Nu heter han Raul.
Lars Palmgren, Santiago
lars.palmgren@sr.se
