Efter bara en dag i den livliga exportindustristaden Houjie i Guandongprovinsen har jag lärt mig känna igen de uppsagda arbetarna. Jag behöver bara gå fram till en liten grupp med ungdomar som ser ovanligt uttråkade ut, så får jag höra om de senaste fabriksstängningarna.
– När fabriken stängde fick jag 70 procent av lönen som fabriken var skyldig mig, men jag var tvungen att skriva på ett kontrakt där det stod att jag fått hundra procent av lönen, annars hade jag inte fått någonting, säger Mao, en ung kille från Guizhouprovinsen som tills nyligen jobbade på en skofabrik i Houjie.
Särskilt leksaksfabriker och textil- och skofabriker har drabbats av akuta ekonomiska problem. Arbetarnas historier liknar varandra och att chefen smiter med de sista pengarna verkar vara mer regel än undantag.
Sedan måste arbetarna gå till lokala myndigheter för att försöka få ut de innestående lönerna och kompensationen för att de plötsligt blivit av med jobben.
Zhang Kaiming som leder en arbetsrättsorganisation säger att arbetarna har stärkt sin ställning under de senaste åren, tack vare att det har varit gott om arbetstillfällen och att man har kunnat säga upp sig om man har varit missnöjd.
En ny lag som kom i maj i år har gjort det möjligt för arbetarna att gå direkt till domstol om fabriken inte uppfyller de lagliga minimikraven på lön och sociala förmåner och det har gjort att antalet stämningar mot arbetsgivare har exploderat i år. Men nu märker hans organisation en stor oro hos många arbetare som inte vågar säga upp sig eftersom de är osäkra på om de kan hitta ett nytt jobb.
Massuppsägningar och svårighet att hitta nya jobb är dåligt för utvecklingen av arbetarnas rättigheter, säger Zhang Kaiming.
Hanna Sahlberg, Guandong
hanna.sahlberg@sr.se
