Om pilgrimsfalken kan man i en fågelbok från 1950-talet läsa att den visserligen inte kan kallas vanlig ”men de flesta fågelintresserade bruka åtminstone någon gång få se den, eftersom dess förekomst fördelar sig rätt jämnt över landet”. I slutet av 1970-talet beräknades högst 15 par pilgrimsfalkar häcka i Sverige. Sveriges Naturskyddsförening inledde ett ”Projekt Pilgrimsfalk” med avel och utplantering av ungar som har gett positivt resultat fr.a. i södra Sverige. I Svensk Fågelatlas beräknas det svenska beståndet till ungefär 100 par med ett 80-tal kända bon 1999. Bona bevakas ofta dygnet runt av hängivna fågelvänner.

Pilgrimsfalken kan i storlek jämföras med en duva eller en kråka – honan är större än hanen som hos många rovfåglar - men den har förmågan att slå byten betydligt större än den själv. Den tar sjöfåglar, måsar, änder i flykten genom att från hög höjd störta sig på bytet med vingarna hopfällda, varvid den kan uppnå en svindlande hastighet – mer än 250 kilometer i timmen. Boet läggs i ett klippstup, det kan vara i skärgården eller i ett berg i inlandet, med god tillgång på bytesfåglar i närheten. Det berättas till och med om att pilgrimsfalk en gång i tiden häckade på den stora gasklockan inne i Stockholm. Äggen läggs i april och en bit in i juni är ungarna flygfärdiga.

Pilgrimsfalken fick sitt svenska namn av den store ornitologen Sven Nilsson på 1820-talet, då med formen ”Pelegrimsfalk”- Det latinska namnet är peregrinus, som betyder ”vandrare” och namnet anses härröra från forna tiders falkenerare som använde fågeln i jaktsammanhang. Kanske var det för att fåglarna fångades under deras flyttning, kanske för att boplatsen ofta var okänd. De svenska pilgrimsfalkarna flyttar under vintern nedåt nordvästra Europa t ex vid Nordsjökusten där det finns gott om sjöfågel att livnära sig på.