Englund i Europas skyttegravar

Peter Englund, författare och historiker Foto: Dan Hansson/SvD/SCANPIX

I förordet till sin nya bok talar Peter Englund om den ”melankoliska skepsis” han kan känna inför sitt yrke, och jag antar att syftar på historievetenskapens sätt att syssla med stora skeenden, att ägna sig åt politik, ekonomi och ideologi och glömma bort den enskilda människan, att så att säga inte se träden för bara skog.

Det är det han gör i den här boken, ser träden, för här är det de enskilda människorna som står i centrum, det faktiska förloppet kommer i bisatser och fotnoter.

Han har hittat nitton människors autentiska berättelser om kriget, sina krig, kriget på marknivå, för det är alltsammans enkelt fotfolk. Ingen av dem har någon överblick, ingen vet riktigt vad som pågår eller vad syftet är med någonting, de bara finns där och gör vad de har blivit satta att göra, tyskar, engelsmän, österrikare och italienare, matroser, artillerister och kavallerister, sjukvårdare och chaufförer.

Peter Englund berättar deras historier, men inte en och en, utan kronologiskt, uppbrutet, från augusti 1914 till november 1918, samma krig, samma händelseförlopp, betraktat från nitton olika håll samtidigt. Det kanske låter krångligt, men det fungerar, så som det fungerar. Det blir som en kör, eller kanske snarare som ett sorl av röster, även om det är Peter Englunds röst, en alldeles påtaglig känsla av det kaotiska myller som detta krig var, och man bör nog läsa boken i rätt stora sammanhängande sjok för att polyfonin riktigt skall komma till sin rätt.

Och så alla dessa detaljer, all den konkretion som fyller dessa obetydliga bifigurers krig, och inte bara smutsen och hungern och sjukdomarna och allt blodet, utan också sådant som den stora tråkigheten när ingenting händer, eller plötsliga stunder av fridfullhet när man kan sitta och prata om sina vanliga liv en stund. Och också, faktiskt, adrenalinkicken, något nästan liknar lycka just före anfallet. Av nitton enskilda människors berättelse blir ingen alldeles entydig antikrigspredikan, människor är mer komplicerade än så.

  Ibland kan det bli bilder som på bara några få rader ger mycket stoff för eftertanke. Så här skriver han tillexempel, i den amerikanske fältkirurgens berättelse från Västfronten:

”I regel är de skadade så täckta av lera att momentet att få av dem kläderna och smutsen och sedan finna såren tar ovanligt mycket tid. De som fått sditt stelkrampsvaccin har ett T skrivet i pannan med anilinpenna. Intill sjukhuset ligger en ständigt växande kyrkogård. Gravarna grävs av kinesiska arbetare i blå tunikor.”

Den där melankoliska skepsisen tycks ha varit ett mycket produktivt tillstånd.

Mats Arvidsson

mats.arvidsson@sr.se