Besatta noveller av Claire Castillon

Chloé som dör i cancer, Marianne som rymmer hemifrån och hittas drunknad, Laetitita som är blå i armvecken för hon skjuter Heroin. Så tänker den unga kvinnan att det kan gå för hennes nyfödda dotter. På sjukhuset har hon barnet i en plastlåda med namnskylt men hon har inget förnamn för hon kan inte komma på ett. Så hon bestämmer sig för att fettsuga magen så att hennes man som är bortrest inte ska märka att hon har fött ett barn och barnet ja det lämnar hon kvar på sjukhuset. Personalen kommer nog på nåt.
Claire Castillons novellsamling l”insekt” innehåller nitton noveller om relationer mellan mödrar och döttrar. Stämningen i berättelserna påminner mig bitvis om Sophia Coppolas film ”virgin Suicide” men skillnaden är att ingen är söt här. Här är alla öppna med att dom är monster och det är markerat redan från första sidan att någonting inte riktigt står rätt till. Alla kvinnokaraktärer är medicinerade glada. Besattheten mellan döttrar och mödrar finns med i nästan varje historia och man kan inte låta bli och läsa berättelse efter berättelse. Hon målar upp filmiska scener där stämningen är som en tryckvåg som pressar en tillbaka och man blir helt mållös över dessa sadistiska relationer.
Till exempel i ”munchhausen by proxy” där mamman inte kan sluta att vaka över sin blodförgiftade dotter som ligger på sjukhuset. Hon går inte ens på toa men istället hukar hon sig över en skål där hon gör sina behov och sedan suger hon upp avförningen i en spruta och tömmer det i dotterns ådror. ”min älskning, det är bara för ditt eget bästa” säger hon till dottern.

I novellen ”att slåss”  börjar mamman en kurs som hennes terapeut har tipsat om ”att slåss som en kvinna för att slippa bli slagen av en man.” Fast i det här fallet gäller det tonårsdottern som tappar kontrollen och slår ner mamman så att hon får ha gips och sedan så får mamman ännu mer spö och får gipsa andra armen också. Med två gipsade armar måste hon sy upp dotterns byxor och laga mat för henne.
Claire Castillon skriver i en stil som påminner om vardags absurditeten hos Michel Houellebecq och Emmanuel Carrère. Allt är så skickligt konstruerat. Det balanserar alltid på gränsen men ändå lyckas hon hållas fast i verkligheten och ge läsarna ett sting av igenkänning.

Negar Josephi

negar.josephi@sr.se