Energifylld Bob Dylan på Globen

Det tar tid att fylla Globen. Folk talar i mobiltelefon, köper öl, tiden går. Ingen verkar ha några större förväntningar. Jag läser en artikel om ett Dylanseminarium för forskare i USA och lyssnar till den här inspelningen från 66 och tänker att jag nog borde ha stannat hemma.  Så tittar jag upp och ser i ögonvrån en dörr långt bakom scenen öppnas och en man med konstig hatt springer skuttande fram över det tomma golvet. Efter honom kommer en scenarbetare med en ficklampa i handen. Han hinner inte med Dylan, för jo, det är verkligen han. Och bandet där bakom hinner inte heller med. Dylan är nästan framme vid scenen när han tittar sig om och inser att om han fortsätter kommer han att bli stående ensam någon minut i strålkastarljuset innan bandet kommer, så Dylan gör ett halvt varv i hyfsad sprinterfart skymd för publiken och ställer sig bakom ett skynke. Jag kan se brädet på hans hatt sticka fram, det vippar otåligt medan musikerna kommer släntrande och Dylan hoppar fram och tar befälet och raskt går upp på scenen. En sak är klar – detta är ingen är ingen trött stjärna. Nej, det behövs bara två nummer för att inse att det är någon slags debutant som står där.

Det syns på Dylan att han vet vad han vill göra, men musikerna i bandet är oroliga på ett sätt proffs inte brukar vara. Dylan har inte spelat gitarr på scen de senaste åren men nu tar han fram den. Men han spelar inte komp utan sologitarr. Jag förstår varför musikerna står i halvcirkel som på Miles Davis konserter. De vet inte helt enkelt inte riktigt vad Dylan ska göra. Det är inte samma nummer som på klubbspelningen dagen innan. Basisten får hålla koll på Dylan. Sologitarristen får kolla basisten och trumslagaren försöker ta in de bägge. Det är nervöst, trummisen missar taktslag men Dylan fortsätter att göra det svårt. Han börjar plocka på strängarna som gamla bluesmusiker gjorde och då är det ännu knepigare att följa med. Till en början är det spänt och jag undrar vad som flugit i Dylan, men det fungerar. Dylan får någon slags kreativ energi att sprida sig på, först till musikerna sedan till publiken. Han nickar och puffar på, driver sologitarristen att ta för sig. Han gör sånger han inte gjort på 30 år och nöjer sig inte med nya arrangemang av melodin utan tolkar om texterna. En protestsång från 60-talet handlar nu om sorg, inte om politisk ironi.

När han gör en sång från countrytiden tycker jag mig förstå hans metod. Han ger sig själv och medspelarna maximalt motstånd. Han tar ned rösten och sjunger de mjuka countrysångerna kraftfullt och använder steelgitarr och fiol på rocksångerna.

Dylanologer brukar notera kroppsspråket. Den här kvällen inte bara rör han vänsterfoten, ett säkert tecken på spelglädje. Han ställer sig på tå och faktiskt han hukar vid synten och svänger på hela kroppen. Det ser nästan obscent ut, min bänkgranne lägger ned sin teaterkikare. Det här vill han inte se.

Jag är säker på att den stora Dylankonferensen för forskare redan fått rapport om detta. När Dylan går av scenen är han lika sävlig som alla andra gånger jag sett honom. Men det lurar ingen. Så här mycket applåder har han inte fått på länge i Sverige. Den här kvällen behövde man inte ens gilla Dylan för att ryckas med. Det var en levande musiker, inte en ikon som hittat tillbaka till de tidiga årens skaparglädje. ”What’s the message man?” brukade irriterade konsertbesökare skrika åt Dylan förr på 60-talet. Igår var budskapet:  Vägra Nostalgi. 

Mikael Timm