Tidningen Neo om islamism

Till det yttre påminner den Neo om en rivig samhällstidskrift för vänsterungdomar. Det är något slags barnestetik kombinerat med polaroidspontant bildspråk, som inte känns så jättekul att ta sig igenom. Men det är inte bara utseendet som andas bubblighet - jag är rädd att Neos kulturartiklar och små inlägg ligger på en nivå där självklarheter presenteras som nydanande insikter.

Jag undrar varför det är såhär, att när högern ska ge sig på kultur blir det genast avkall på stringens och kunnande. Det är synd, för Neo behövs ju.

Temat i sommarnumret är islamism. Omslaget pryds av den kanadensiska författaren Irshad Manji. Hon är feminist och lesbisk och muslim, och hon efterlyser mer debatt och ifrågasättande inom islam. Hur är det möjligt, frågar hon, att islamister spränger sig själva och andra i luften utan att andra muslimer reagerar mot deras tolkning av islam?

Manjis artikel är både viktig och modig. Tyvärr håller inte resten av temat samma klarhet. Den brittiska journalisten Melanie Phillips vrede över islamismen förvandlas snabbt till rätt sjuk historieskrivning och rent hat. Islamofobi är bara ett påhittat ord, menar hon, inte en realitet för många européer. Till slut blir hennes teoretiska utgångspunkter alltför bristfälliga, minst sagt, och fullständigt spårar det ur när hon analyserar tillståndet i Europa: barnen får inte lära sig sanningen om slaveriet, menar hon, utan det enda de får höra i skolan är antiväst-propaganda. Lär dem istället sanningen om civilisationen, utbrister hon.

Synd, kan man tycka, att när ett så viktigt ämne som islamismen ska diskuteras sjunker tankegångarna ner i rasismens träsk.

Lawen Mohtadi

lawen.mohtadi@sr.se