Castillons mosade hjärta

Vissa blir bebisar och andra blir djur. Några blir bundna eller slavar med munkavlar. Om inte något av det så är dom vanliga medelklasskvinnor som hamstrar lugnande medicin. 
  Claire Castillons huvudpersoner orkar inte längre. Dom lägger sig och ylar eller så har dom helbisarra förhållanden till sina söner. En får nog och hugger av sonen fötterna. Han gnällde för mycket och gjorde inte som mamma sa.
  Allt är mycket sorgligt men också väldigt vanligt. Hennes förra novellsamling handlade om mammor och döttrar och i hennes nya har hon lagt beslag på kvinnor i kärnfamilj. Pelargonhäxor med prestigemiddagar och fejkidyll till frukost, lunch och middag om det nu blir så många måltider. Och så några förtryckta barn som undrar varför pappa suckar och mamma är så hysterisk.
  Männen är inte heller riktigt kloka i huvudet. En låter hunden äta upp hans fru eftersom hon inte kunde komma över sorgen efter en död dotter. Hon var så jobbig så hunden fick ta och mumsa i sig henne.
  Lagom till Alla hjärtans dag kommer Claire Castillon och mosar alla äckliga geléhjärtan och idyllen om borgligheten och glada barn. Nej, här är allt åt helvete. Det finns ingen hejd på henne. Hon är som en Marguerite Duras fast med humor. Här behöver man inte lida så mycket som man gör när man läser Duras för man vet att alla paren i de trimmade kärnfamiljerna hatar varandra från början. I Två meningar kan hon vända på en väloljad familj där mannen inte ens kommer ihåg vad frun heter. Sedan äter alla råttgift och dör.

                                                                Negar Josephi 
                                                           negar.josephi@sr.se