”Caramel” en libanesisk filmkaramell

Det finns klippning, färgning, tvättning, vaxning, föning. Kort sagt det här är en frisersalong, eller borde det kanske heta skönhetssalong: La Belle, med b:et hängandet livsfarligt upp och ner i namnskylten. Fyra kvinnor som sköter rul-jansen. En ska gifta sig. En ska förmå sin älskare att lämna sin fru. En är redan gift. Och nummer 4 är nummer 4. Detta kvinnouniversum har en förlängning ut till sina familjer, och till Rose, hennes skrädderi och hennes gamla moster.

De är kristna, de är muslimer. De är unga, de är ärrade. De är glada, de är vemodiga. De är i Beirut. Staden som alltid ha varit förunderligt fri i förhållande till all världens bindningar, trots att det är det den inte är. Där arabiskan är kryddad med så mycket franska och engelska att man ibland nästan tror att man förstår.

Det finns alltså en sorts historia, men ändå är Nadine Labaki, som både regisserar och spelar en av huvudrollerna, inte ute efter att berätta hur det slutar, utan mer hur de där ögonblicken smakar då själva handlingen blir till.

När Layale rycker bort håren på benen på sin älskares fru, och mäter ut sin egen känsla. Till henne, till sig själv. Eller hur besvikelsen smakar, när han inte kommer för att fira sin födelsedag, och hur man delar besvikelsens ögonblick med de andra. Eller till slut: när hon låter honom tuta förgäves i bilen utanför La Belle, skönhetssalongen. Och uthärdar både smärtan och befrielsen.

Genom att inte berätta annat än det som egentligen är förutbestämt. Bröllopet blir av. Rimis sagolika kund går till slut med på att låta klippa sitt hår, kanske av kärlek, eller bara ändå.

Den snygga polisen får sin dans, och sin chans. Alla benådas med sitt ögonblick. Jag med.

Göran Sommardal

goran.sommardal@sr.se