Ödesdrama av Susanne Bier

Jörgen, spelad av Rolf Lassgård är en man som är van att få vad han vill ha, han är så där tokrik på en nivå som man sällan ser i skandinaviska filmer, vi talar inte om framgångsrik och välbärgad i största allmänhet, nä vi talar om en man som kan skänka bort ett tiotal miljoner dollar årligen - och det tänker han nu göra till Jacob, spelad av Mads Mikkelsen som är på väg att bli en sin generations allra mest begåvade och precisa filmskådespelare. Oavsett om han spelar halvgalen gangster, kärlekskrank läkare eller, som här, f.d. hippie som hittar livets mening i arbete med barn i Bombays slum, så gör Mikkelsen det med en loj intensitet som gör honom oavbrutet intressant att titta på.

Susanne Biers karriär visar en sak tydligt: det var när hon blev allvarlig som hon blev riktigt intressant. ”Freud flyttar hemifrån”, ”Livet är en schlager”, ”Den enda rätta” är alla charmiga och välgjorda komedier, men en aning konturlösa. Det var med ”Älskar dig för evigt” och ”Bröder” som jag tycker att hon hittade hem. På dem och nu på ”Efter bröllopet” samarbetar hon med manusförfattaren Anders Thomas Jensen och fotografen Morten Söborg. Hon har behållit en del av Dogmaestetiken med självsvåldiga klipp extrema närbilder och gungande handkameror fast ”Efter bröllopet” är långt ifrån någon Dogmafilm. Vi känner igen Bier inte minst i hennes ständiga användande av kärnfamiljen t.o.m. den sant lyckliga kärnfamiljen som den sant lyckliga som hotas av något större, utanför, eller inom sig själv.

Rike Jörgen är filmens nav och Lassgård är bättre än på länge, något som också säger en del om Biers kunnande som personinstruktör, hon är en skådespelarnas filmare. Spelet mellan Mikkelsen och Sidse Babbett Knudsen är briljant: långa blickar, någon som vänder sig vid exakt rätt tidpunkt ett klipp, en närbild, ett öga, ja Bier kan göra film. Men …. Jo tyvärr det finns ett ”men”. Men det är något i den här historien som går för mycket på räls även när det ska spåra ur … för ”Efter bröllopet ”är på ett plan fullständigt osannolik, så till den grad att jag inte ska avslöja här vad det är Jensen och Bier vill få oss att tro på, men samtidigt så är den farligt nära klichéernas alla trygga hållplatser utmed den mest slitna filmräls. Ack, så söta indiska barn får titta någon gång för länge djupt in i kameran. Jacobs egna lilla favoritbarnhemsbarn blir farligt nära hundvalps subsitut när han snyftar sitt ”Mr Jacob, will you come back for my birthday”. Det är klart jag inte heller kan värja mig, men det känns lite billigt. Och jag känner inte heller igen Bier när hon blir övertydlig, som när vi alla redan förstått att någon är utsatt för otrohet då behöver vi inga tillbakablickar med nakna kroppar rullande i soffan. Och till sist - det där med slutet. ”Efter bröllopet” är som ett gammalt ödesdrama där människor inte undkommer vare sig sina förflutna eller ännu mindre döden, men alla tåtar måste inte knytas ihop fullt så tydligt på slutet. Det är lite synd så blir ”Efter bröllopet” en ”bra film”, där det hela tiden lurar en ”riktigt bra film” under ytan.

Gunnar Bolin

gunnar.bolin@sr.se