I Gaza tänker man på annat än Vilks

Här i Gaza - eller Hamastan - som detta charmiga utomhusfängelse också kallas - har jag på ett halvt dygn inte lyckats träffa någon som orkat bry sig om profeten som rondellhund. Vi har annat att tänka på, sa en ung kvinna irriterat och en palestinsk journalist kallade hela affären för en patetiskt ohelig allians mellan en dålig konstnär som vill bli berömd och en marginaliserad terrorgrupp i desperat behov av publicitet. I Irak har Al Qaida och Abu omar al Baghdadi förlorat alla trovärdighet sen sunnimiliserna och klanerna börjat bekämpa dem, sa journalisten, och den där svensken kan ju inte rita, slog han fast.

Jag skulle inte säga att min palestinske journalistkollega är någon välutvecklad estet och när jag började prata om Salman Rushdie kunde han inte se någon som helst skillnad mellan honom och Lars Vilks - dåliga konstnärer båda två - sa Gazajournalisten. Men en advokat jag talade med här i Gaza igår var djupt sorgsen över det faktum att den debatt Rushdies bok satte igång - om tvivel och absolut tro, om att våga yttra tanken att profeten Mohammed kanske inte fick alla sina uppenbarelser från Gud, utan att Satan kanske viskade några verser i hans öra, den debatten förekommer inte längre. Och visst, sa advokaten, visst vore det bra om vi muslimer lärde oss häda och håna heliga auktoriteter, men är det verkligen ni som ska lära oss det? frågade han mig. Tror ni att ni kan krossa Islams tabun åt oss?

                                                 Cecilia Uddén, Gaza