Läsbar Proust om läsning

Sjuttio sidor borde vara ett omöjligt format för Marcel Proust, men ”Om läsning” visar författaren både som sämst och bäst. Här finns de långa, slingrande meningarna som aldrig vill ta slut, den mirakulösa precisionen i iakttagelsen men också lusten att smågräla med andra författare och helst av allt följa en association som inte ha r med ämnet att göra.

Proust skrev faktiskt mer än På spaning efter den tid som flytt, bland annat om litteratur, konst, och musik och faktiskt en hel roman, Jean Santeuil, som väl mest läses av specialintresserade. Men Om läsning är Proust i koncentrat.

Proust hade under sin vistelse i Venedig med vännen Reynaldo Hahn och sin mor ägnat sig åt att läsa den engelska konsthistorikern John Ruskins verk The stones of Venice medan han lät sig ros omkring i staden. Proust hade två lägen: fördömande eller beundrande och John Ruskin hörde till hans hjältar. Han översatte två av Ruskins verk, eller bearbetade vad hans mor översatt – Proust själv behärskade inte engelska speciellt väl.

Om läsning var tänkt att bli ett förord till den franska utgåvan av Sesame and Lilies. Men Proust kunde naturligtvis inte hålla sig till ämnet. Han är litteraturhistoriens störste avvikare och det ska man vara tacksam för: här möter vi Prousts mormor, den lilla trädgården, de ensamma eftermiddagarna mellan dröm och vakenhet. Ja, författaren till det kommande storverket sticker fram huvudet och spanar över det landskap han sedan ska bemäktiga sig.

Om läsning är en intrikat liten text, skriven i en tid när det inte fanns läsarundersökningar och sociologi. Den handlar om Marcel Prousts eget möte med böcker men är också ett porträtt av en reflekterande intellektuell utan program, en sort som idag nästan försvunnit. Ja, den unge Proust skulle knappt identifiera sig som intellektuell. Han menar att läsningen sker vid tröskeln till det andliga livet, men att läsning inte är andlig verksamhet. Läsning är inte heller en ersättning för möten med andra människor.

”Vår egen klokhet börjar där författarens slutar” skriver Proust och tillägger att ingen bok kan ge oss de svar vi önskar oss. Sanningen måste vi skapa oss på egen hand. Proust gör det genom att så att säga lägga sig i de böcker han läser och uppfinner dem åt sig.

Den ofrånkomliga slutsatsen är rimligen att vi måste skriva våra egna böcker – och det gjorde alltså Proust några år senare. Om läsning är en sprittning som förebådar kommande verk och följaktligen ofullkomligt: preciöst, överdrivet, obalanserat – och levande. Proust närmar sig texter som han närmade sig människor: med mer nyfikenhet än fördomar. Den som gör detsamma med denna lilla volym får en upplevelse, inte bara en läsupplevelse utan en förnimmelse av livet som undertext. Och vem är egentligen fotnot i vems liv?

Mikael Timm

mikael.timm@sr.se