Kulturnytt minns Lennart Persson

Jag får erkänna att för mig var Lennart Persson mannen som skrev så vackert och engagerat om musik som sällan var min. Men oavsett om det var i Sonic, Feber, Sydsvenskan, Expressen eller i Pop så läste jag honom alltid. Och - jag lovar att det är sant - jag hade alltid en gnagande känsla av att han hört något jag inte kunde höra. Men jag ville lära mig. 

Nu går jag ut på hans hemsida, generöst kryddad med mängder av streamad musik (streamad, inte nedladdningsbar var LP noga med att påpeka). Jag hör de enkla melodierna, sångerna där tilltalet aldrig skyms av intellektuella poser eller akademiska komplex.

Lennart Persson hörde till de där passionerade journalisterna där man alltsom oftast nästan vägrade att tro att han hunnit konsumera allt han skrev om. Men det räckte att läsa några rader. Här fuskades aldrig. Passionen och kärleken, och en emellanåt alldeles ljuvlig nördighet (läs kunnighet) visade att detta var en man som var totalt ointresserad av att glänsa för sakens egen skull. Glansen kom från viljan av att dela med sig av sina favoriter.

Jag fick faktiskt tillfälle att skaka hand med Lennart Persson en gång. Han och Mats Olsson stod i Radiohusets foajé. Jag var inne på att säga något om att han var en av mina favoritjournalister och att jag bara väntade på den dag då jag verkligen skulle förstå musiken han skrev om.

För så var det. Lennart Persson skrev så övertygande om sin favoritmusik att jag är övertygad om att han hade rätt.

Lennart Perssons webbsida                                                                                                                Gunnar Bolin
gunnar.bolin@sr.se