Johan Hakelius roar och oroar med sällsamma döda britter

Johan Hakelius. Foto: Janerik Henriksson / SCANPIX

Det är ingen slump att så många av excentrikerna i Johan Hakelius bok blev katoliker. Alternativet hade varit att gå i ån. Som K G Chesterton sa: ”Kyrkan är det enda som frälser människan från det förnedrande slaveriet att vara ett barn av sin tid.”

Alla dessa döda vita män äcklas av sin egen tid - och nog fanns det att kräkas åt: ett blodigt imperium i sönderfall, senapsgas över Flanderns skyttegravar, kvinnlig rösträtt och bruna strumpor till smoking.
   Alla männen parodierar sina välborna klassbröders dryghet och dumhet, högt och nasalt, så att ingen ska höra att rösten darrar...

Tag James Lees-Milne, som blev chef för National Trust, och socialiserade kamraternas gamla slott på löpande band. Han var, förstås, bisexuell, konservativ och katolik, men hyllade p-piller och fria förbindelser, när det passade. Men när gay-rörelsen blev institution på sjuttiotalet gäspade han trött: ”minoriteter blir tråkmånsar när de börjar älta sina klagomål.”

Tag högvälborne Stephen Tennant och hans bröder som tillfrågades av sin far vad de skulle bli när de blev större? Ingenjör, officer...
   "En stor skönhet, sir!" svarade lille Stephen. Och det blev han. Han hade 66 olika nyanser ögonskugga. Han var en av tjugotalets "Bright Young Things" som härjade i London efter första världskriget. De partycrashade i högadeln och snortade kokain med guldspade. The Bright Young Things ger verkligen Stureplansbratsen sina rätta ynkliga proportioner! Allt är en fråga om stil, förstås.

Dålig stil blev troligen den brittiske fascistledaren Walter Mosleys fall, om man får tro Harold McMillan, senare premiärminister. Han lockades av Moselys politik, men det föll på de svarta skjortorna.
   ”Du måste vara galen, Mosley, när britter känner starkt för något bär de alltid grå flanellbyxor och tweedkavaj.”

Ja, Oswald Mosely, denna Hitler light, går att skratta åt – till en viss gräns. Men antisemitismen i England var faktiskt både mer utbredd och mindre lustig än vad Hakelius kan gå in på, utan att tappa styrfart.Men på det stora hela ger Döda vita män en intressant bild av imperiets skuggsida. Det är en oförskämt underhållande och bildande historia.

Ulrika Knutson
kulturnytt@sr.se