de Geers jakt mot nollpunkten

Konstnären och filmaren Carl Johan de Geer. Foto: David Magnusson / SvD / SCANPIX

Carl Johan De Geer lämnar vidöppet för en kritiker att föra in honom i kategorin äldre självupptagna män som fortsättar att berätta om sig själva i all oändlighet, och förklarligen ger han också boken undertiteln ”en roman om mig själv”, såväl som han i baksidestexten kallar den ”självupptagen, odräglig, oklar, klok, viktig, förvirrad, onödig, kort sagt: den säger helt olika saker till olika personer”.

Fast jag kan nog ställa upp på dom flesta epiteten, men knappast gå så långt som till onödig, för Carl Johan De Geers historia bör berättas, även om han gjort det - ett antal gånger tidigare.

Adelsmannen och diplomatsonen som blev klassförrädare, bohemisk konstnär och välkänd deltagare i den upproriska konst- och musikrörelsen på 60-talet, och som till och med lyckades bli åtalad för att ha skändat fanan, ja, den historien har han oavbrutet berättat i delar, från kultboken ”Med kameran som tröst”, där han gjorde det med fotografier, till filmen ”Med kameran som tröst 2”, varifrån många av den här romanens texter kommer.

Alla som hört författaren berätta muntligen vet att språket flyter som en flod ur honom, och alla som läst honom vet att skriftspråket flyter lika lätt in i läsaren. Det går som en dans längs sidorna, för det råder på något sätt samma tempo och tonläge i texten, trots att den ju egentligen skildrar massor av förtätade moment. Men det finns anledning att stanna upp i flytet, när det bränner till.

För varje gång som historierna berättas, och nu samlas i denna jakt mot nollpunkten, så läggs det till nya komponenter, som man kan tänka sig har kostat viss ansträngning att släppa fram. Inte minst interiörerna från den nyckfulla och stundtals katastrofalt ostrukturerade uppväxt han tillsammans med sina båda syskon fick genomleva, efter att först som liten följt sin pappa diplomaten till tjänstgöringen i Belgien och Polen strax efter andra världskriget, och sen i skolåldern skickats till far- och morföräldrarnas säregna miljöer, den ene godsherre, den andra nazist, och så dom ohyggliga åren hos mamman, den sinnesjuka friherrinnan i Stockholm som inte på decennier bytte sängkläder, städade eller gjorde sig av med sina nummer av Svenska Dagbladet.

Även förhållandet till mångårige samarbetspartnern Håkan Alexandersson och verksamheten i dom mytiska Meyerateljéerna hör också till dom många på gränsen till osannolika episoder som inryms i Carl Johan De Geers livsrekonstruktion.

På slutet läggs dock en stiliserad fiktion kring ett ovisst nu, en timglasformad nollpunkt. Men historien kan ju knappast vara färdigberättad.

Karsten Thurfjell

karsten.thurfjell@sr.se