Vital samtidsteater i Göteborg

Gangs of Gothenburg. Ossman Ntuve och Mohammed Semmo i ringen.

Samtidigt som media ängsligt cirklar runt ankfruar och pajkastarministrar så är det som om teatern satt ner foten och satt agendan för helt annat slags samtal, i alla fall nu i Göteborg.
   På Angereds scen står Ibsens överspänt idealistiske präst Brand, här flyttad från sitt norska fjäll och mer lik en aktivist i sin svarta munkjacka, men lika heligt vred i Henrik Dahls tydliga gestalt. En Brand för vår förvirrat gapiga tid, där det är lätt plötsligt bara se dumhet och yta.
   Men här är han lika tvetydig som hos Ibsen även om han vistas i den snygga postmoderna teaterestetik där regissören Jenny Nörbeck gått i skola. Vi lider med honom i projicerade bilder av båtflyktingar vid Europas gränser, men ser också att hans obönhörlighet har förvandlat hans mor, hustru och lille son till tre gravurnor. Brand

På Angered går man elegant mot strömmen, Brand som en kristen terrorist i en föreställning som lika obönhörligt markerar mot all slags fundamentalism.
   Och om man på Angered vrider sig ur det förväntade greppet, så är inte Backa Teater sämre - utan kanske snarare ännu bättre på att vrida på perspektiven och ge oss andra bilder. Ja just bilder - Gangs of Gothenburg börjar redan i foajén med Ruben Östlunds lilla film om ett rån - klumpigt, rörigt och inte alls som i filmerna. Och när vi sen kommit på plats i det stora öppna hangarliknande scenrummet med en boxningsring i mitten, scenografen Ulla Kassius slår oss en än gång mitt i plytet, så handlar det också om bilden av unga människor i kriminella gäng.
   Här får Bahador Foladis - "kalla mig Mohammad eller Dregan eller Sven, ja Sven! " berätta sin historia, både från sin "ringhörna" i scenrummet och direkt på en TV-skärm, precis som David Fukamachi Regnfors kille från Balkan som först kom till Boden och blev kallad solstrålen på dagis.
   Samtidigt, liksom korsklippt, finns Anna Harlings och Kjell Wilhelmsens svennepar som sitter och läser Jens Lapidus och undrar var Soparano-boxen tagit vägen, korsklippt med tjejgänget som ska träna "ilskekontroll".

Men glöm all förortsmediaporr - Gangs of Gothenburg är en mycket ömsint och liksom vibrerande vacker föreställning - med musiken av Bach, Händel och Purcell, med lite boxning och lite Ekelöf, med alla dessa röster som avlyssnats så, ja, solidariskt av Nabila Abdul Fattah och America Vera-Zavala och inte minst med regissören Mattias Anderssons förmåga att hela tiden på nytt uppfinna ett teatralt berättande så att man tänker att ja, just så här är det.
   De var de här andra bilderna vi ville få av "gängen i Göteborg".

Maria Edström, SR Kulturnytt
maria.edstrom@sr.se