Kidnappade konstnärer

Det hela började väl med att Kristdemokraternas Göran Hägglund ville göra Emil till representant för Verklighetens folk, vilka de nu är.
   En term som i alla fall Sverigedemokraterna snabbt tog till sig och sen under deras partidagar, dök Astrid Lindgrens namn upp igen. Det vet ju alla någonstans – en mer perfekt bild än Bullerbyns av ett bulldoftande landskap kantat av röda stugor med vita knutar, finns inte.

Astrid Lindgrens arvtagare och nära vänner reste sig som muren. Med all rätt. För det är ju  kidnappning det  handlar om. Att ta sig friheten att göra ett kärt, gemensamt kultur- och barndomsarv till politisk retorik.
   Astrid Lindgren själv är naturligtvis helt oskyldig. Och än så dröjer det förhoppningsvis länge innan hennes namn smutsats ner så mycket att associationerna går till högerextremism när man läser Emil eller Bröderna Lejonhjärta. Men ändå. Det är obehagligt att hon inte lämnas ifred.

Ett liknande öde drabbade en helt annan nu Sverigeaktuell konstnär – den romantiske, tyske målaren Caspar David Friedrich. Redan vid sin död 1840 var han marginaliserad och hans konstnärskap föll i glömska fram till 1906.

På 1930-talet kom sen kidnapparna i bruna uniformer. Friedrich som var en fulländad teknisk ekvilibrist befann sig så långt bort som det var möjligt från den entartet alltså degenererade moderna konsten, som nazisterna avskydde. Och att landskapsmotiven dessutom matchade de nazistiska idealen av en natur som härdar den ariska rasen gjorde Friedrich till fånge i nazisternas konstkanon.

Nu är Caspar David Friedrich sen lång tid befriad och har återfått den position han förtjänar, som en av romantikens, ja hela konsthistoriens stora målare. För han kunde ju aldrig rå för sin fångenskap. Han hade ju varit död i nästan hundra år när han hamnade i den nazistiska ideologins tjänst.
   Astrid Lindgren har inte varit död lika länge, men har lika liten möjlighet hon att själv ta debatten om de sammanhang hennes barnbokshjältar plötsligt hamnat i.

Allt det här är ju den ena sidan av konsten som ideologi. Den andra – lika obehaglig – är det där som vissa politiker tycker ska bort. Det där som vissa säger att Verklighetens folk inte vill ha, som de tyska expressionisterna eller Thomas Mann på 1930-talet i Tyskland. Eller den avantgardekultur som har motats bort av franska Front National i tidigare kulturvänliga Toulon.

Eller i Gävle där Sverigedemokraterna har gjort konsten till en profilfråga. I en motion kräver de att Carin Ellbergs rondellskulptur Det femte elementet, ska bort. Den fem meter höga rosa vardagsgudinnan i betong ska ersättas av något tidlöst som symboliserar kommunens egenskaper och historia, om Sverigedemokraterna får bestämma.

Nog känns historiens obönhörliga förmåga att upprepa sig mer påtaglig än på länge.

Cecilia Blomberg
cecilia.blomberg@sr.se

› Fler krönikor