Det omedvetslösa livet

Vad skulle människan vara utan det omedvetna?

Jag vet inte.

Är det omedvetna den absoluta kunskapen eller den absoluta ignoransen?

Jag vet inte.

Vad vore livet utan det omedvetna? Kanske ytligare? Rentav lugnare? Kanske mer förutsägbart? Jag vet inte.

Skulle slumpen och det godtyckliga ges mer plats? Jag vet inte.

Skulle ett fullständigt medvetet liv vara transparent, rationellt, utan hemligheter? Jag vet inte.

Vore livet utan det omedvetna det medvetna livet eller det o-omedvetna? Jag vet inte.

Skulle livet vara en tautologi, en truism? Skulle jag – ifall jag olyckligt råkade trampa fel – helt enkelt få mycket ont i foten? Skulle jag bli glad för att jag blev glad, orolig för min egen oro? Skulle skuldkänslorna minska med en allt lägre bankränta? Jag vet inte.

Skulle det hävdas att optimistiska män har en ljus livssyn, att aggressiva individer bråkar mycket, att sjuklingar vanligtvis är skröpliga och klena, att trevliga gossebarn är hyggligare än otrevliga. Jag vet inte.

Skulle vi tro att vi utrotat svälten om vi utrotat de svältande. Jag vet inte.

Kanske varje händelse, varje symtom, varje betecknande egentligen bara är en enskildhet och inte har någonting med någonting annat att göra. Vad vet jag om det? Ingenting. Det är väl mycket som bara händer.

X har ingenting att göra med Y.

Riksdagsvalet har givetvis ingenting med ekollon att göra. Varför skulle det ha det?

Ekollon har självfallet ingenting med vare sig hopprep eller Nya Zeeland att göra. Varför skulle det ha det?

Husläkaren har väl ingenting med husockupationerna att göra. Vad är det du insinuerar?

Och brinnande bilar i Biskopsgården har självklart ingenting med prinsens motorsportintresse att göra. Varför skulle det ha det?

Och kriget mot terrorismen har givetvis ingenting att göra med de tre första bokstäverna i namnet Usama bin Laden. Självklart inte.

Ibland är ju en cigarr bara en flirtig presidents lite småberusade infall. Dessutom var det där längesen.

Det som sker det sker. Medvetande och minne utesluter varandra. Allt behöver inte vara så otroligt märkvärdigt.

Exempelvis visar all psykologisk forskning att det är viktigt att äta en ordentlig lunch.

Och all psykologisk forskning visar att det är mer eller mindre plågsamt att ha tinnitus.

All psykologisk forskning visar att känslor är mycket bättre än tankar.

Hela den samlade forskarkåren har med ett omfattande empiriskt underlag, longitudinella studier och matematisk precision kommit fram till att det behövs mer forskning.

All forskning visar att forskning är bra.

Varför skulle det vara förbjudet att äta småspik och plåster? Det finns väl ingen som vill hålla på med sånt ändå!

Eller det kanske det gör? Vad vet jag? Ingenting. Inte någonting. Ingenting överhuvudtaget. Inte mycket åtminstone.

I Svend Åge Madsens roman Den ugudelige farce från 2002 slår huvudpersonen Jesper huvudet i ett värmerör när han ska kliva upp ur sängen efter en munter kärleksnatt.

Huvudet får sig en rejäl törn men efteråt märker han plötsligt att fler möjligheter i livet verkar öppna sig för honom, han är liksom given en ny frihet och tycks på ett tidigare okänt sätt kunna skapa sin egen verklighet.

Han förstår först inte vad som har hänt honom men till slut blir han klar över att han har förlorat sitt omedvetna. Efter smällen har han blivit – inte medvetslös utan omedvetslös.

Men sedan blir allt komplicerat; Jesper undergår ett stort antal identitetsfördubblingar och blir flera olika versioner av sig själv beroende på vilka val han gör. Han går liksom vilse.

Jag läser romanen som ett försök av Madsen – som han säger i en intervju – ”att föra tanken till en punkt där den bryter samman”. 

För frågan om hur livet utan det omedvetna skulle te sig tillhör nämligen den sorts frågor som bryter samman. Det omedvetna tycks ju endast finnas när det finns. Det upptar ingen plats, det visar sig aldrig direkt utan befinner sig snarare mellan den orsak vi inte längre känner till och dess yttringar.

Vad går det att säga om det omedvetna överhuvudtaget?

Det är inte ett icke-medvetande, inte ett proto-medvetande, inte ett kopierande medvetande, inte ett pastich-medvetande, inte ett stigfinnar-medvetande, inte ett dubbelgångar-medvetande, inte ett genialt medvetande.

Och det omedvetna är inte heller det undermedvetna, det är inte kollektivt, inte arketypiskt, det är inte gömt i någon underjordisk källare, det är inte själens djup, inte telepatiskt, inte extrasensoriskt parapsykologiskt. 

Vad är det då? Jag vet inte.

Jo, kanske ändå. Här är ett försök: det omedvetna är idiomet, ordets egna paradoxala oöversättliga logik. Den logik som för var och en är egen.

Inte mer än så.

Och livet utan det omedvetna är bara ytterligare en fantasi om kontroll.

Ulf Karl Olov Nilsson