Var privatlivet en parentes på 150 år?

Varför är vi så snara att dela med oss av vårt privatliv i bloggar, sociala medier och romaner?

När 00-talet skulle summeras för en dryg månad sedan kunde ingen undgå att nämna de så kallade sociala mediernas genomslag, facebook, twitter med flera. Och när 00-talets litterära strömningar skulle summeras handlade det mycket om hur det självbiografiska trängt undan fiktionen i nyare svensk litteratur. Här finns förstås ett samband att undersöka. Lars Hermansson privat

Det som kallas autofiktion, en ohelig allians mellan självbiografi och fiktiv prosa, sägs ha uppfunnits i Frankrike på 1970-talet. Till svenska översatta författare som Marie Darrieussecq, Annie Ernaux och Nina Bouraoui har rosat såväl kritiker- som bokmarknad. Men en viss mättnad har börjat uppstå i Frankrike. I synnerhet vad gäller de autofiktioner som vill kittla läsares nyfikenhet på kändisarnas hemliga liv. Främst då förstås det av sexuell art. Lars Hermansson offentligt

Håller vi med denna bekännelsekultur på att skapa ett genomlysta samhälle där alla vet allt om varandra, medan ingen vet någonting om dem som har makten, näringslivtopparna, de stora mediekoncernerna, internetjättarna? Mediaforskaren Karl Palmås på Facebook Disproportionen mellan det Google vet om oss det vi vet om Google är enorm, och påminner inte så lite om den mellan mellan medborgare och säkerhetspolis i en diktatur.

Lars Hermansson söker svar hos medieforskare, idehistoriker, nätexibitionister, psykoanalytiker och sig själv.

Karl Palmås blogg: http://www.isk-gbg.org/99our68/

Richard Dinters podd: http://www.richarddinter.com/Podcast/

Smoke gets in your ears

Filmstjärnorna har fimpat och även om det blossas friskt i kultserien Mad Men är det synnerligen tobaksfritt i tv och på film numera. Vem kan tänka sig en modern variant på bio av Hasse Ekman eller Humphrey Bogart?

Men skådespelare måste ändå i vissa lägen hala fram giftpinnen om manuset så kräver. Visst, nikotinfria rekvisita -cigaretter finns men även dessa ofarliga rökverk har  en förmåga att framkalla hostningar hos publiken. Eva Dahlbeck röker Så hur resonerar man om man ska sätta upp en pjäs där det ska rökas enligt manus? Kerstin Berggren ställer frågan till bland andra Staffan Valdemar Holm, Michaela Granit, Sven-Hugo Persson och Staffan Göthe, som funderar på hur rökningen gestaltas på scen och film.

Cigarettens roll på vita duken har ju varit stor och rökandet är laddat med symbolik. Tänk bara på Lauren Bacalls debut mot Humphrey Bogart och Jean Paul Belmondos kultinsats i ”Till sista andetaget.” Bogart & Bacall Nu varnas teaterbesökarna om en pjäs innehåller rökning och filmproducenter tvingas skamset erkänna i eftertexterna att det faktiskt förekommer en tänd cigarett i filmen.  Icke desto mindre finns cigaretter och folk röker fortfarande, även om de är satta på undantag.

Radiolyssnarna löper förstås ingen risk att behöva hosta trots att världens enda mänskliga rökmaskin medverkar i  programmet .

New York-människan

 . 

- Mitt verkliga liv började när jag mötte den första New York-människan...

Så börjar författaren Ulf Peter Hallbergs hörspel om New York  - historien om en förälskelse i en stad och i en känsla. Hallberg har hela tiden återvänt till New York och sina vänner där. Han har skrivit där, hämtat energi, lärt sig något om livet. Nu är några av vännerna döda. Hallberg frågar sig i en av musikaliska minnen laddad omgivning vad det är för levnadsvisdom New York-människan ger.

   - Vad är det som är så viktigt med New York? undrar han med hänvisning till livets mening, samtidigt som det är stopp i avloppet en söndagmorgon. David Moy och UPH

- Att man kan gå ut en söndagmorgon och köpa en sugpropp så att man kan rensa stoppet i avloppet, svarar hans vän David Moy, mannen som på New Yorks gator ombesörjer konstgjorda regn eller stänger av Times Square för trafik en söndagmorgon på grund av en filminspelning med Tom Cruise. Lynne Tillman Med författare, filmare och konstnärer söker Hallberg en känsla som har med respekt för den lilla människan att göra. Här presenteras tunnelbanan och gathörnen som demokratins starkaste fästen! Författaren Walter Abish bjuder på en inblick i sin hjärna och tar avstånd från verkligheten när han skriver. Kollegan Lynne Tillman konstaterar att New York-människan alltid har en historia att berätta. Hallberg lyssnar till Yehuda Nir som överlevt gettot i Lwów. Denne har 39 radioapparater på sin praktik där han i fyrtio år behandlat barn med psykiska problem? Vad handlar hans förlorade barndom om? Storstadssymfoni

Ett program om de starka känslor New York-människan utlöser – en hyllning till alla radioapparater, med stark musikalisk timing, som om bara Bob Dylan, Judy Garland eller Carpenters ”Yesterday Once More” kan sammanfatta generositeten i New York-människans hållning.

“When I was young I listened to the radio,

Waiting for my favourite songs,

When they played I’d sing along,

It made me smile…”

Det blygsamma kollektivet - ett program om att överraska sig själv

De är en del av den interaktiva konströrelse som på internet rullar över världen i olika former. Det här är sajter som har tusentals och ibland hundratusentals träffar och som engagerar folk över hela klotet, från Peking till San Fransisco.

Det blygsamma kollektivet är ett program av Lotta Erikson om två konstprojekt på internet. Learning to Love You More av konstnärerna Miranda July och Harrel Fletcher i Los Angeles och The Museum of Broken Relationships av Olinka Vištica and Dražen Grubišić i Zagreb.

Learing to love you more är en sajt med 70 uppdrag som vem som helst kan göra. Till exempel:

1. Skriv ner ett telefonsamtal du önskar att du kunde ha

2. Återskapa en affisch du hade som tonåring

3. Ta ett foto av främlingar som håller varandra i handen

4. Lista fem saker som hände 1984

5. Ta ett foto av ett ärr och skriv om det

Främlingar som håller hand. Miranda July gjorde senare långfilmen You and me and everyone I know och skrev novellsamlingen No one belongs here more than you. Men få vet att hon tillsammans med Fletcher har drivit den här interaktiva sajten sedan 2002. Hon säger att ibland när man inte anstränger sig för att vara originell kan man faktiskt uppleva och upptäcka något nytt. Och att det var den känslan de ville förmedla till världen.

The museum of broken relationships är en europeisk släkting. Det är ett museum dit man skickar saker man har kvar efter relationer som tagit slut. Konstnärerna Olinka Vištica and Dražen Grubišić satt och tummade på de saker älskarna lämnat efter sig, när de tänkte att de skulle kunna göra något av dem. Nu går det inte en dag utan att folk hör av sig och vill lämna över en mobiltelefon eller en benprotes eller en yxa.

En yxa och handfängsel är bara några av de saker som älskare lämnat efter sig. Foto: Museum of broken relationships.

Sanningen är att jag började förstå varför folk ville göra de här uppdragen, säger Lotta Erikson. Jag började själv göra dem. De gjorde mig på bra humör. Jag tröttnade på de vanliga uppdrag jag hade varje dag:

Städa köket. Förhöra barnen på franskaläxorna, förhöra barnen på engelskaläxorna, förhöra barnen på svenskaläxorna. Förhöra mig själv på mina sjunkande kontoutdrag, på mina låglöneuppdrag, köpa hållbar Städa lägenheten. mat, köpa hållbara kläder, se till att hemmet inte är en avfallskvarn, inte är en sopstation, inte är ett hav av tidningar och videokassetter och att åtminstone köksgolvet blir torkat varje dag. Uppdrag som att vara vänlig mot chefer och uppdragsgivare.

Istället började jag; ta en bild med blixt under mitt säng, göra en uppmuntrande banderoll och spela in ljuden som håller mig vaken på nätterna. Jag blev en del av det blygsamma kollektivet och jag ångrar mig inte. Martin, Lena, Carina, Ia, Johan, Berno, Robert och Jeanette har också gjort uppdrag till programmet.

Vem är dekadent idag?

Dekadensen förknippas oftast med det förra sekelskiftet. Salome dansar i slöjor med Johannes döparens avhuggna huvud på ett fat, klena estetmän med kvinnoskräck och syfilis, Medusahuvuden, anfrätt adel och en skrämd borgarklass. Dekadensen var en reaktion mot industrialismen och den frambrytande moderniteten och man hyllade det artificiella.

Nu pågår utställningen Dekadens på Dunkers Kulturhus i Helsingborg. Utgångspunkten där är William Hogarths svit Rucklarens Väg. Cecilia Blomberg och Katarina Wikars frågar konstprofessorn Gertrud Sandqvist var dekadensen står att finna idag. Har den tappat i status? Räcker det med att röka inomhus eller måste det till utsvävningar likt Berlusconis?

Musik och texter: Om kvinnans uttryck av Baudelaire, I´ve written a letter to daddy med Bette Davis, Kadavret och Berusa er av Charles Baudelaire, La Decadanse av Serge Gainsbourg och Jane Birkin, Ett öppet ord av Ola Hansson, ur Venus i Päls av Leopold von Sacher-Masoch, Femme fatale med Nico och Velvet Underground, Venus in furs med Velvet Underground, Put the blame on mame med Rita Hayworth, Each man kills the thing he loves med Ingrid Caven, ur Plattform av Michel Houllebecq.

Dekadent läsning: Bertha Funcke av Stella Kleve, Venus i päls av Leopold von Sacher-Masoch, Det ondas blommor av Charles Baudelaire, Sensitiva amorosa av Ola Hansson, Mot strömmen av J K Huysmans, Huset Hilton av Jerry Oppenheimer, Sixty selected drawings av Aubrey Beardsley.

Dekadent alfabet: Anna Anka, Berlusconi, Casino, Dandyism, Esseintes, Förbrännande sinnlighet, Gainsbourg, Hyperesteticism, Iskyla, Jeunesse dorée, Könsäckel, Letargi, Melankoli, Nico, Opium, Paris Hilton, Q, Rökning, Syfilis, Tristessa, Unkenhet, Venus Im Pelz, Wanda, X, Y, Z, Ångest, Äckelältande, Övervikt.