Våldtäkt som vapen

I år uppmärksammar FN 10-årsdagen av säkerhetsrådets resolution 1325 - som understryker kvinnor och flickors särskilda utsatthet och risk att utsättas för våldtäkter i krig och konflikter. Och den manar till en större medverkan för kvinnor i att skapa fred och säkerhet. Sedan dess har säkerhetsrådet antagit ytterligare resolutioner som fördömer sexuellt våld mot kvinnor och som ska stärka kvinnors ställning i fredsarbetet. Men i praktiken har inte mycket förändrats för kvinnor på marken. Hjälparbetare i konfliktområden vittnar snarare om att våldet mot kvinnor ökar och blir brutalare.
Kongo är det land där våld mot kvinnor som systematisk krigsstrategi är som vanligast. Trots omvärldens fördömande och trots att FN har sin största mission med 21 000 soldater och poliser på plats, så fortsätter övergreppen varje dag. Sen kriget bröt ut för 14 år sedan uppskattar man att över 200.000 kvinnor har blivit våldtagna.
FN:s närvaro har till och med bidragit till att förvärra situationen, som när FN-soldater själva begår övergrepp mot den civilbefolkning de har till uppgift att skydda. Och stark kritik riktades i slutet av förra året mot FN-styrkan för dess stöd till regeringssidans offensiv mot rebeller i östra Kongo - under offensiven ökade våldet mot civila kraftigt. Och när armén nu planerar för en fortsättning på offensiven räknar man återigen med FN:s medverkan.

En av få platser där kongolesiska kvinnor får möjlighet till vård är Panzisjukhuset i den krigsdrabbade östra delen av landet. I veckan besökte en av socialarbetarna därifrån, Ester Munyerenkhana, Sverige. I samarbete med den svenska organisationen Kvinna till kvinna har hon och hennes kolleger haft ett utbytesprojekt med terapeuter i Tuzla i Bosnien, som arbetar med våldtagna kvinnor efter kriget där. Socialarbetarna har besökt varandra i Bosnien och i Kongo och allt filmades av den svenska journalisten och filmaren Marika Griehsel. I tisdags hade filmen Kvinnornas krig premiär med efterföljande samtal och Konflikts reporter Robin Olin var på plats.

Det är många som har stora förväntningar på Margot Wallström, nu när hon snart tillträder sin nya tjänst som FN:s särskilda representant för skydd av kvinnor i krig. I går gjorde Margot Wallström sin sista arbetsdag i Bryssel. Daniela Marquardt fick ett samtal med henne mitt under flyttbestyren. Margot Wallström underströk betydelsen av att förstärka det freds- och säkerhetsarbete med fokus på kvinnor som FN inlett, och hoppades att under sina två kommande år kunna bidra till att förbättra situationen. Hon pekade bland annat på behovet att revidera militära strukturer, såväl inom FN som nationella arméer.

När den här frågan tas upp handlar det ju ofta om hur offren ska repareras och rehabiliteras. Men varför sker våldet överhuvudtaget, vilka är förövarna och vad är det som driver dem? De här frågorna har forskarna Maria Stern och Maria Eriksson Baaz, vid Institutionen för globala studier i Göteborg undersökt. De har intervjuat soldater i den kongolesiska armén om våldtäkter och hur de resonerar kring de övergrepp som äger rum. Konflikts Ira Mallik ringde upp Maria Stern för att söka en förklaring till det som verkar så ofattbart.

Inte nog med den smärta och förnedring en våldtäkt innebär - många kvinnor vittnar också om skam och skuld över det som hänt dem. Det gäller inte minst i Tyskland där man räknar med att omkring 2 miljoner kvinnor och flickor blev våldtagna under andra världskrigets slutskede. Men eftersom Tyskland var angriparen och hade gjort sig skyldigt till många miljoner människors död ansågs det inte finnas något utrymme för medlidande med tyskar. Under de 65 år som gått sedan krigsslutet har det varit så gott som tyst om dessa massvåldtäkter. För två år sedan inleddes den första studien om följderna av övergreppen - och förmodligen blir det också den sista eftersom de berörda håller på att dö undan. Philipp Kuwert är psykiatriker vid universitetet i Greifswald och leder studien där man intervjuar kvinnor som idag är uppåt 70, 80 år gamla om deras upplevelser och hur de har påverkat deras liv. Än idag lider en tredjedel av de drabbade kvinnorna av svåra posttraumatiska syndrom, berättade Philipp Kuwert när Daniela Marquardt ringde upp honom.

Programledare: Daniela Marquardt
Producent: Ira Mallik

Fast i terrorkriget?

För ett år sedan, vid sitt tillträde, var president Obama på offensiven; Guantanamo skulle stängas, fältropet ”war on terror” skulle skrotas och ersättas med en strategi där inslagen av diplomati, bistånd och civil uppbyggnad skulle ta en större plats. Greg Craig, i mitten. Foto: Scanpix/AP Men när en ung man från Nigeria, Omar Farouk Abdulmutallab, över-mannannades och greps på juldagen sedan han misslyckats detonera sprängmedel insytt i kalsongerna på ett flyg till Detroit, var tonen en annan. Obama-administrationens hökaktiga reaktion på attentatsförsökte blev kulmen på en intensiv, årslång intern konflikt kring hur kriget mot terrorismen ska föras, där den vithårige advokaten Greg Craig spelade en av huvudrollerna. Ivar Ekman har hans historia.

Många bedömare menar att Obama-administrationen nu retirerat till president Bushs hårdare linje. Denna kursändring har kunnat spåras i flera av den senaste tidens beslut. Tidsfristen för att stänga Guantanamo gick ut för en vecka sedan. Och fortfarande sitter knappt 200 fångar på fånglägret. O Familjen al-Hilal. Foto: Lotten Collin ch de jemenitiska fångar som av amerikanska myndigheter förklarats oskyldiga, och skulle släppas, blir nu fortsatt inlåsta utan rättegång. Lotten Collin besökte Yemens huvudstad Sanaa för Konflikts räkning och letade upp en av Guantamo-fångarnas familjer som letts att tro att deras släkting snart skulle komma hem.

Nabil al-Hilal är bror till Abdul Salam al-Hilal, som suttit fängslad av USA i sju år utan rättegång. Han talar om det hat mot USA som väckts efter så många år hos fångarna - ­­vilket också är det som gör frågan om frisläppande till politisk dynamit i amerikansk debatt. Och även i Mellanöstern har man nära följt Guantanamo-frågan och utvecklingen under Obamas första år som president. Abd al-Bari Atwan är chefredaktör för den Londonbaserade panarbiska dagstidningen al-Quds al-Arabi, samt författare till boken The Secret History of al-Qaida, där han framhåller den amerikanska utrikespolitiken som orsak till den fortsatta rekryteringen till al-Qaida. Konflikts Ira Mallik ringde Abd al-Bari Atwan i London.

Efter kalsongattentatet meddelade Nadia al-Sakkaf. Foto: Lotten Collin Obama att det militära stödet till Jemen skulle fördubblas för att få bukt med al-Qaida, ett stöd som nu stolt visas upp av den jemenitiska regimen. Lotten Collin tog sig till sanddynerna en halvtimmes bilfärd utanför huvudstaden Sanaa för att uppleva nästa front i kriget mot terrorismen. Hon pratade också med Nadia al-Sakkaf, chefredaktör på Yemen Times, Jemens utrikesminister Abubakr al-Qirbi, samt Ali Saif Hasan, chef för tankesmedjan Political Development Forum i Sanaa, som menar att de åtgärder man vidtar idag gentemot en fortfarande liten grupp terrorister som kallar sig al-Qaida riskerar provocera så att fler radikaliseras och terrorhotet istället växer.

Barbara Bodine heter en person som har Barbara Bodine haft anledning att fundera mycket kring det problemet. Hon har varit verkat vid amerikanska utrikesdepartementet i mer än två decennier, flera gånger på den arabiska halvön, bland annat i Irak direkt efter USA:s invasion. Barabara Bodine var USA:s ambassadör i Jemen år 2000 då det amerikanska kryssaren USS Cole utsattes för ett bombattentat och 17 amerikanska matroser miste livet. Idag är hon verksam som föreläsare vid det prestigefyllda Princeton-universitet i New Jersey där Mikael Olsson fick tag på henne.

Programledare: Mikael Olsson

Producent: Ivar Ekman

Iran - reform, revolution eller mer repression?

Högtids- och sorgedag Ashura den 27 december blev en våldsam dag. Den gröna oppositionsrörelsen visade att den inte har försvunnit och inte har låtit sig skrämmas. Minst åtta människor dödadess, bland dem en brorson till Mir Hossein Mousavi, den förlorande kandidaten i vad oppositionen kallar det stulna presidentvalet i somras. Och överallt, på alla bilder syns höjda armar med mobiltelefoner, demonstranterna filmar och skickar ut bilderna över nätet och världen. I studion:  Said Mahmoudi, professor i internationell rätt vid Juridiska fakulteten i Stockholm.

En vändpunkt säger många om Ashura och för den iranske diplomaten Mohammed Reza Heydari blev det sut det. Han var stationerad i Oslo och hade redan på julafton lämnat in sin avskedsansökan, men när han såg bilderna från Teheran den 27 december valde han att gå ut offentligt med sitt avhopp. När han sen intervjuades av norska NRK blev hans avhopp en världsnyhet. Ytterst få journalister har fått tala med Heydari efter det, men Taher Jambarsang  på SR Internationals persiska redaktion lyckades få en intervju.

Efter Ashura har en ny arresteringsvåg svept över Teheran - och det är tydligt att människor är rädda. När vi sökte kontakt med aktivister och demonstranter inne i Iran var det ingen som vågade låta sig intervjuas per telefon - men till slut kom Konflikts Ira Mallik i kontakt med en kvinnorättsaktivist i en stad några timmars bilresa från Teheran. Vilken stad vill hon inte att vi berättar och hon vill heller inte framträda med namn. Zari, som vi kallar henne, berättar om arresteringar och övergrepp mot protesterande och personer som uppfattas som oliktänkande, själv går hon nu hemma och väntar på att när som helst bli gripen.

De senaste veckorna har det författats flera manifest med anspråk på att formulera åtminstone minimikraven för hur Iran bör förändras. Mir Hossein Mousavi, en av ledaregestalterna för oppositionen lade fram en fempunktsplan på nyårsdagen. De punkterna fanns sen med i det manifest som fem högt ansedda intellektuella exil-iranier publicerade några dagar senare. Enligt Muhammed Sahimi, irananalytiker och professor i kemiteknik vid University of Southern California i Los Angeles, är det av stor betydelse att de här fem personerna som sinsemellan har en hel del olika åsikter har kunnat enas kring ett gemensamt dokument med minimikrav för en väg framåt. Daniela Marquardt ringde upp honom.

Parvin Ardalan är journalist och en av initiativtagarna till en en kampanj där aktivister samlade in en miljon underskrifter till stöd  för kvinnors rättigheter. För sitt arbete belönades hon 2007 med Olof Palme-priset, men den gången tilläts hon inte lämna Iran för att ta emot priset. Men i november 2009 kom hon till Sverige. Hon understryker vikten av den demokratiska dialog som nu pågår bland olika protesterande grupperingar inne i Iran.

Revolutionsgardet skapades efter revolutionen 1979 för att vara den islamiska revolutionens väktare och en motvikt mot den reguljära armén. Revolutionsgardets politiska inflytande i Iran har växt enormt sedan Ahmadinejad, som själv har varit gardist, blev president 2005. Och gardet har också enorm ekonomisk makt. Dess växande inflytande och makt har fått många irananalytiker att tala om ett slags smygmilitarisering av staten. Ali Alfoneh är en av dem. Han är verksam som forskare vid den konservativa tankesmedjan American Enterprise Institute i Washington, där Agneta Ramberg träffade honom i förra veckan.

Den iranska exilen och dess roll är viktig vad gäller både utvecklingen i Iran och omvärldens hantering av Iran. Speciellt viktigt där är förstås USA. Washington är en stad full av tankesmedjor och lobbygrupper kämpar om den sittande amerikansk administrations öra, inte minst vad det gäller frågan om Iran. Bara några kvarter från Ali Alfoneh och American Enterprise Institute, en organistaion som står Bushadministrationens utrikespolitik nära, ligger National Iranian American Council, nationella iransk-amerikanska rådet, NIAC. Ordförande där är svenskiraniern Trita Parsi som har varit med i Konflikt förut. Agneta Ramberg träffade honom för att höra mer om den iranska exilen.

Programledare: Agneta Ramberg
Producent: Ira Mallik

Gaza - ett år efter kriget

Kassakistorna är fulla säger FN:s biståndschef i Gaza och byggmaterialet ligger och väntar i stora högar utanför gränsen men inne i Gaza har knappt någon återuppbyggnad skett efter kriget för ett år sedan. Många beskriver det som om klockan har stannat. Många människor bor i tält eller tillfälliga skjul intill sina raserade hus.  

Armodet har däremot vuxit, fattigdomen har tredubblats samtidigt som blockaden har gjort att varor blivit dubbelt så dyra. Människor svälter inte men de kan inte leva värdiga liv. Många har inte ens råd med toalettpapper. Av de drygt fyra miljarder dollar som utlovades vid givarkonferensen efter Gazakriget syns inte mycket på plats.

Ilskan och uppgivenheten har tydligt ökat. En man berättar att han fick besök av FN-chefen Ban Ki Moon ändå har inget förändrats. Ni bryr er ändå inte om oss, varför ska vi överhuvudtaget prata med er, är en vanlig kommentar man får som utländsk journalist.

Besvikelsen är också stor på Egypten, som håller på att bygga en underjordisk mur utmed gränsen till Gaza för att täppa till tunnlarna som idag förser Gaza med de flesta varor - Gazas livlina. Samtidigt jublar gazabor när Egyptens fotbollslandslag gör mål mot Nigeria. De som stödjer Egypten, både i sporten och politiken, vill se ett slut på tunneltrafiken som bara gynnar Hamas. De hoppas att omvärlden äntligen ska få upp ögonen för Gazas lidande när livsmedelsförsörjningen stryps helt.

Skådespelerskan Inas al Saqqa Trots eländet försöker människor också att skapa sig en dräglig tillvaro och upprätthålla drömmar och visioner. Konflikt går på teater i Gaza och träffar den 33-åriga skådespelerskan och sexbarnsmamman Inas al Saqqa som försköts av sin familj när hon valde teatern. Dramaturgen Rasmi Damo berättar hur man lär sig att kringgå Hamas förbud och censur i Gaza idag. 

En tydlig förändring i Gaza är hur Hamas har stärkt sitt grepp om samhället genom att ta kontrollen över en lång rad institutioner som skolor, sjukhus och mataffärer. När Fatah inte längre finns i Gaza utmanas Hamas istället av ännu radikalare grupper, salafister, och genomdriver själva en strängare syn på hur man får klä sig och förbud för killar och tjejer att umgås om de inte är gifta.

Kontrollen över medierapportering har också ökat. Många journalister vittnar om trakasserier och misshandel men de vågar inte klaga öppet av rädsla för repressalier eller att bli dödad.

Graffitikonstnären Majdal al Nateel Hamas dominans märks också på gatorna där graffitikonsten har varit en slags temperaturmätare på Gazas tillstånd. Idag är den sunda ordväxling som funnits mellan Fatah och Hamas utraderad. Det berättar journalisten och fotografen Mia Gröndahl som dokumenterat graffitin under sju år och nyligen gett ut boken Gaza graffiti - budskap om kärlek och politik. Graffitikonstnärerna Majdal al Nateel och Maisa Bardaweel, som är trötta på att få sin konst övermålad och på trakasserier mot kvinnliga konstnärer har flyttat in på galleri med sin konst.

Drömmarna lever också hos de tre unga författarna Saba Tawfiq, Gheed Abu Hissi och Najla Atallah. Det gemensamma temat i deras böcker är att det går att förändra och att förändringen måste komma inifrån. Najla Atallah drömmer om att en dag bli nobelprisnomerad.

I programmet som sänds från en picknick med Cecilia Uddéns vän skräddaren Farouk i Gaza och hans familj, medverkar också Lotta Schüllerqvist, Dagens Nyheterns tidigare korrespondent i Mellanöstern, som snart kommer ut med en bok om Gaza.

Cecilia Uddén med skräddaren Farouk i Gaza. Foto: Lotta Schüllerqvist.

Presentation av Maisa Bardaweel, Majdal al Nateel och andra palestinska konstnärer (pdf)

Goldstone-rapporten om MR-brott under Gazakriget 2009 (pdf)

Programledare: Cecilia Uddén
Producent: Daniela Marquardt

Obamas första år i Vita huset

Den senste veckan har ett ämne överskuggat allt annat  i amerkanska nyheter och kommentarer: systemfelen och missarna som gjorde att  Omar Farouk Abdulmutallab kunde flyga mot Detroit på juldagen med sprängmedel insytt i kalsongerna - och de politiska följderna av detta. President Obama var  på julsemester på Hawai när attentatsförsöket över Detroit inträffade. Republikanerna grep tacksamt detta tillfälle att anklaga Obama för att vara svag vad gäller terrorism.
Med Agneta Ramberg i studion i Washington finns Sveriges Radios Washingtonkorrespondent Ginna Lindberg för att kommentera det aktuella läget och den väntade sjukvårdsreformen och stigande arbetslöshet. I studion finns också Trita Parsi, för att ge synpunkter på hur presidenten hanterat krisen i Iran. Parsi har bakgrund i Sverige och är idag ordförande i National Iranian American Council och bosatt i Washington.

Terror och nationens säkerhet är tillbaka på den politiska dagordningen, hur gärna Obama än hade velat slippa det. Men för att få frågorna om hur Barack Obama har klarat sitt första år i Vita huset och om han kunnat leva upp till de enorma förväntningarna på honom begav sig Agneta Ramberg och Ginna Lindberg till grillbaren Ben's Chili Bowl på U-street i hjärtat av det svarta Washington. Lunchgästerna var mer än nöjda med presidenten och Nizzam Ali gav Obama högsta möjliga betyg, ett A.

Ginna Lindberg har träffat en av USA:s ledande presidentexpert, Stephen Hess. Han är professor vid tankesmedjan Brookings och menar att Obamas omfattande politiska agenda blivit ett problem för honom. Det ekonomiska stimulanspaketet och sjukvårdsreformen har lett till svidande kritik från högern, men dessa förändringar är även exempel på Obamas största framgångar, menar Hess. Det finns även en besvikelse mot Obama från den amerikanska vänstern, men förväntningarna har varit orealistiska. Obama är inte en fullt så radikal president som en del velat tro, hävdar Hess. 
Washington, och inte minst Georgetown, är starkt dominerat av demokrater. Ginna Lindberg vände sig till den tyngsta konservativa taneksmedjan, Hertiage foundation, för att få ett betyg högerifrån på Obama. Där träffade hon professor Lee Edwards, som menar att Barack Obama är mer populär än hans politik är. Fast samtidigt konstaterade han att president Obama har varit en gåva för de konservativa. Sedan han tillträdde strömmar donationerna in till den konservativa tankesmedjan.

En av de allra första inflytelserika amerikaner som gick ut och gav Barack Obama sitt stöd som demokratisk presidentkandidat var Zbignew Brzezinski, en gång mäktig säkerhetspolitisk rådgivare åt president Carter, numera, vid 80-års ålder,  en av USAs mer inflytelserika utrikespolitiska tänkare och en man Obama både talar med och har sagt att han lärt massor av. Zbigniew Brzezinski har varit med i Konflikt förut, förra våren, och sade då att inte sedan John F Kennedy för över 50 år sen har en presidentkandidat gjort ett så gott första intryck på honom som Obama gjorde. Brzezinski har just publicerat sin utvärdering av Obamas första år, av hans utrikespolitik, i en stor och uppmärksammad artikel i tidskriften Foreign Affairs: en rätt rättfram blandning av ros och ris. Agneta Ramberg träffade Zbigniew Brzezinski på hans kontor på Centret för strategiska och internationella studier i Washington.

Programledare: Agneta Ramberg
Producent: Ira Mallik

Välfärdsvisionären som blev kund i vården

I augusti kom poeten Ragnar Thoursie, som nyligen fyllde 90, ut med diktsamlingen "Sånger från äldreomsorgen". Han tillägnar sin bok "äldreomsorgens tappra personal" och i boken skildrar han livet som gammal, hur det är att vara som han skriver "kund" hos hemtjänsten och "föremål för omsorg".
Han förmedlar erfarenheter inifrån en del av den välfärd han själv varit med att bygga upp. För i trettio år arbetade Ragnar Thoursie på Arbetsmarknadstyrelsen, bland annat som byråchef. Ragnar Thoursie valde att bli byråkrat för att som han sa, "ägna sig åt samhällsarbete i andra former". Han ville vara med och bygga upp demokratin och välfärden i det Sverige som växte fram i skuggan av det sönderbombade Europa.
1951, för nästan sextio år sen, skrev Ragnar Thoursie dikten "Sundbybergsprologen". Diktens slutrader kom att bli berömda, bland annat därför att Olof Palme ofta brukade citera dom i sina tal. Så här skrev Ragnar Thoursie:
"En öppen stad, ej en befästad, bygger vi gemensamt. Dess ljus slår upp mot rymdens ensamhet".
Konflikts reporter Randi Mossige-Norheim har träffat Ragnar Thoursie där han bor på äldreboendet Sjötäppan i Saltsjöbaden i Stockholm.

Gäster i studion: Bengt Göransson, kulturminister och utbildningsminister i den socialdemokratiska regeringen på 80-talet och Carolina Frände, regissör och nytillträdd ledare för Stockholms Stadsteaters scen i Skärholmen.

Hur ser man då på det svenska välfärdsbygget utifrån? Thandika Mkandawire är professor i ekonomi med särskild inriktning på utvecklingsfrågor. Han har en lång internationell karriär bakom sig, bland annat som chef i tio år för FN:s forskningsinstitut för social utveckling, UNRISD.
Närmast kommer han från London School of Economics och till årsskiftet tillträder han en gästprofessur till Olof Palmes minne vid Institutet för Framtidsstudier i Stockholm. När han nu återvänder till Sverige konstaterar han att det homogena land han kom till som student på 60-talet har genomgått stora förändringar, som också har skapat mycket osäkerhet. Han menar att det är tack vare den starka välfärdsstaten som det inte har lett till större social oro.

Programledare: Daniela Marquardt
Producent: Ira Mallik

Turkiet och EU - ett förhållande med förhinder

Den gångna veckan började med den för många överraskande nyheten att anhängarna till ett förbud mot minareter hade vunnit folkomröstningen i Schweiz. Veckan innan utsågs den belgiske premiärministern och uttalade motståndaren mot ett turkiskt medlemskap i EU, Herman Van Rompuy, till EU:s president.
I Turkiet blev reaktionerna ilska och besvikelse. "EU:s förste president är anti-turkisk " löd en av tidningsrubrikerna. Och den turkiske chefsförhandlaren med EU föreslog att turkar skulle ta ut sina pengar från schweiziska banker. För Turkiet kommer dessa händelser som ytterligare bekräftelser på en växande europeisk islamofobi och att EU vill hålla Turkiet på avstånd, utanför sina gränser. Och samtidigt visar opinionsundersökningar i Turkiet att stödet för ett EU-medlemskap håller på att minska.
I studion: Refik Sener, kulturskribent med rötter i Turkiet och som bevakar och skriver om utvecklingen Turkiet.

Sverige hör till de länder inom EU som är mest positiva till ett Turkiskt inträde i EU. I början av september skrev Turkiets utrikesminister, Ahmet Davutoglu,  en hyllningsartikel till de svensk-turkiska relationerna på Dagen Nyheters debattsida. Där beskrev han även den förändringsprocess - den tysta revolution - som Turkiet har påbörjat. Inför att Sverige tog över ordförandeskapet i EU förklarade regeringen att en fortsatta utvidgning och ett turkiskt EU-medlemskap är en prioriterad fråga. Konflikts reporter Ira Mallik har talat med utrikesminister Carl Bildt för att ta reda på vad som egentligen har under det halvår som gått.

Om Sverige representerar Turkiets förespråkare i EU så är Frankrikes president Nicolas Sarkozy den tydligaste motståndaren. Bakom sig har han en stark fransk opinion mot ett turkiskt EU-inträde, både bland politiker och folk i almänhet, inte minst den stora grupp armenier som bor i landet. Frilansreportern Anja Sahlberg träffade Anne-Marie Le Gloannec, forskare vid det prestigefyllda forskningscentret CERI och specialist på just EU och Turkiet, i Paris

Yasemin Congar är biträdande chefredaktör för den turkiska dagstidningen Taraf . Tidningen kunde nyligen fira två-årsjubileum och har redan gjort sig ett stort namn genom att våga bryta mot de många tabun som finns i det turkiska samhället, till exempel att man aldrig får ifrågasätta militärens roll. Yasemin Congar är bekymrad över att religionen tycks spela så stor roll för vem som får vara med och vem inte i EU. Konflikts Daniela Marquardt ringde upp Yasemin Congar, för att höra hur hon ser på EU:s tveksamma inställning till Turkiet.

I flera decennier har kurdfrågan dominerat turkisk politik och en lösning har länge varit avlägsen. Men sedan i somras har den turkiska AKP-regeringen kommit med fredstrevare, som går ut på att stegvis ge kurderna fulla politiska och kulturella rättigheter. Sveriges radios reporter Sîlan Diljen har besökt miljonstaden Diyarbekir i sydöstra Turkiet som är centrum för den kurdiska proteströrelsen i landet och som kurderna ser som sin huvudstad.

Trots hård kritik, inte minst från EU, fortsätter Turkiet att tillämpa den omstridda paragrafen 301 om förbud mot att kränka "turkiskheten", som bland annat användes mot Nobelpristagaren Orhan Pamuk efter att han uttalat sig om folkmordet på armenier, vilket Turkiet förnekar. Åtalet mot Pamuk drogs senare tillbaka. Men det finns många andra författare som ställts inför rätta för sånt dom skrivit. En av de mest omtalade är Perihan Magden, som gjort sig känd för sina

kontroversiella artiklar i den turkiska dagstidningen Radikal, där hon kritiserar regeringen och militären. I år tilldelades hon människorättsorganisationen Human Rights Watch pris "Hellman/Hammet award" för att hon stått upp för yttrandefriheten i landet. Men, sen en tid tillbaka lyser hennes artiklar med sin frånvaro i Turkiet. Konflikts Robin Olin ringde upp Barbaros Altug på hennes agentur, Istanbul Copyright Agency, i Istanbul, för ta reda på vad som hänt.

Programledare: Daniela Marquardt
Producent: Ira Mallik