En kulturinfekterad nöjestripp tvärs över alla skalor och genrer. Kjell bloggar varje vardag och Eldorado hör du i P2 på torsdagskvällarna.

Munnar, avsked, röster, minnen, bilder, nummer, samtal, rum är begrepp som återkommer regelbundet i Ida Lindes "Räkneboken" (Autor- en skriftserie som är knuten till Litterär Gestaltning, Konstnärliga Fakulteten, Göteborgs Universitet).

Hennes bok är nummer åtta deras serie som texter som har rötterna i Universitets verksamhet.

Vardagens egen rytm med diskmaskiner, torktumlare, brödrostar, undertröjor, lampor, blåmärken, ögonlock, snö, stuprör och hundra himlar och säkert fyrtio långa korridorer ner till helvetets revbenspjäll träffas och studsar vidare i Idas textlandskap.

KJELL ALINGE

Sitter just nu och försöker utrota kackerlackorna i Aprilmånadens linneskåp.
Våren är en späd privatsparare som ser sig själv som en mindre bilaga till vinterns feta katalog.
Samtidigt halvsular våren sina skor.
Två miljoner fåglar sköter om luftströmmen ovanför vårens lilla kajuta.
Vårens egna intressen är rökning,vetenskap,skalliga människor, gungstolar, polka, schottis, Richard Wagner, innebandy, fika och oseriösa svar.
Våren är en otrevlig och generös bryggeriägare som smugit in i databranschen efter ett överraskande konkursbeslut för höstens framfart .

Vi här inne i Eldorado säger som vanligt:

Väl forskar den kloke med ögat sitt skåp Väl suga som nappar hans traktor
Men mitt i en sång skakas det larviga våp
Och ögonen fylls av Max Factor

KJELL ALINGE 

En stor gyllene pannkaka av musik serveras denna kväll med radions sötaste sylt.

Det känns som om Falun vore en bit av det hetaste Afrika och att Hammarby ligger granne med Algeriet.

Denna våglängd verkar ryka mitt i radion. Det rinner en lång kabel tillbaka till gångna tider, på den tiden då radion sände på korkvåg och linoleumlamporna inne i apparaten störde alla musiker med ett vasst sken.

Som du säkert minns skedde detta lång bortom Singapore och många frusterade, plufsiga  och snoriga små bonus-lyssnare satt och samlade ihop gamla handdukar vid Åbybadet. Vissa påminde om  Gustav II Adolf som ju var en särskilt välväxt och  behagfull fettpajas.

Östersjön låg tyst.

Skogen molteg. Bananerna i baksätet blundade.

Allt steg upp till en stor sång!!!!!

KJELL ALINGE

Jag läste med stigande förtjusning boken ”Kritikmaskinen” (Utgiven av förlaget Ruin). Boken är skriven av John Swedenmark. Hans sätt att blanda ämnen och segla på tvären var sympatiskt.

Han låter Linda Lovelace, Martin Luther, Patsy Cline, Franz Kafka, Johann Sebastian Bach samsas om utrymmet i ett urval av texter.

Jag bad Johan göra en hastig egen lista på olika  ljud och musikminnen. Här har du hans svar:

En kinesisk stenkaka med en hymn till Mao, den började ungefär Hong fa an wong.

John Swedenmark Sylvia Plaths pressade röst i inläsningen av ”Daddy”.

När Evert Taube nästan sätter tungan i halsen när han sjunger ”klucka” i ”Vals på Mysingen”.

Talkören ”Nu har det amerikanska monopolkapitalet bytt ut en enögd häst mot en blind” på Freedom Singers 68. Och i anslutning till den ”Sången om reaktionen.”

Flöjterna i José Felicianos ”Rain”.

The Beatles ”Rain”.

Karlfeldts inläsning: ”Här åker Sankt Elia opp till himmelens land i en tjärra så gLimmande nyy”

Frälsningsarméns gökotta bland snödrivorna kanske 1967. Tromboner. Förmodligen ”Löftena kunna ej svika”

Annika Norlins låt som slutar ”vilken jävla lögn att dä ska va ens bästa tid.”

Charles Ives sång ”Charlie Rutlage” med Roberta Alexander.

Anna Prucnal i Bengt Martins sommarprogram typ 1982, kanske ”Les amours de quarantaine”

”Il mito de l’amore” på Franco Battiatos Fisiognomica.

Frasen ”Men det var något vi hade glömt!” i radions reklam för att lyssna på Sjörapporten.

Piss Factory med Patti Smith och Tom Verlaine i Borlänge Folkets hus.

En dansbandsversion av Pughs ”Vandrar i ett regn” på natten efter studentexamen.

”Aldrei kom ég sudur” med Bubbi Morthens i matsalen på jordbruksskolan Hvanneyri 1987.

Caetano Velosos låt om månlandningen: ”Terra”.

Olle Adolphsons ”Resan hem”.

De första minuterna av en schackturnering.

Högtalarutropet ”Spänn banden!” på Bergsåkers travbana.

Mistluren. Centrifugen i tvättstugan. Den glappa strömbrytaren i vardagsrummet.

Ord har betydelse. Chefredaktör uteblir och gör tillfällig adressändring vid bostad, dödsfall och mulet väder medan inlämning pågår. Drick som en grävskopa på krogen – trogna kunder arbetar med vackra ord och en luddig automatisk telefonservice. Jag söker en extremt lång kvinna i en grå tröja med lantligt läge som gillar sprit, innebandy, rara svampar, golf, kusliga hemmakvällar och fräscha vigselförrättare. Jag förstår däremot inte alla kossor och grisar som används i reklamen för Bukowski. Låtskrivaren Jonas Hockeyhoff har fuskat sig fram till en webbläsare som testar bäst eftersom värmepumpen i i e-post-systemet fungerar risigt sedan dessa händelser:

1. Exponering av höfterna mitt inne i brandväggen.

2. Svar på femtio tusen roliga spam från de 439 000 personer som lämnade Ryssland med löständer och en dikt på jättelattjo värmländska.

3. Prov av Antivirus-tak inför höstens korta tidsfrist för kunskap, tankar om schack, publicering i äldreomsorgen och det var förstås bra. Mulet väder gör mitt minne blötare än pjäxorna som jag sålde på Stora Kvaliteten i Ronneby sedan min kusin Lars Grappe slutat fungera som stöttepelare i ett surrealistisk infall vid den enormt påpassade konferensen inom bullersektorn. Vi vaknar och kiknar av saknad hälsar alla ned fascinerade och vältränade fniss.

Scenen är ett vanligt rum. Ett piano sitter mitt i rummet. Dörren heter Lars Karlsson och är släkt med väggen som heter Pernilla Gardevall. Nu kommer en liten man med vantar från Italien in och äter upp fyra prinskorvar. Han rapar och vänder sig om och tar fram ett elektriskt munspel som ser ut att var gjort av ebenholts. Sedan kommer det in en massa poliser som genast börjar arrestera varandra. Detta pågår medan någon försöker stämma pianot som är väg att lyfta och segla ut genom fönstret. Jag sitter under en madrass av fikonlöv och försöker stava rätt till eldorados eget korsord. Vi har ånga fina priser.

Vågrätt elva slutar på garunk och det fattas bara tre bokstäver. Bland annat kan man vinna ett gratis slagsmål med en av våra mest kända tonsättare. Han är fet och tuggar fradga inne sitt lilla herbarium som rymmer palsternackor och blåklint, dill, kanel och en väldig bit kalops och stora delar av en blyertstårta som är gjord utanför Bromma Flygplats med hjälp av en stor svetsloppa. Bara vi nu kan starta alla trummorna utan att fröken Ur får sekunderna på vänster sida om Göta Kanal mellan klockan elva och tolv.

Nu ska vi bygga ett  torn av  sockerkaka utanför Ölands södra udde. Detta kommer att synas bra ända till Estland. Scenen ändrar nu karaktär och en stor gardin av aska och asbest hissas ner. Publiken går i pension. Nu känns det genast mycket bättre. Från tredje raden hörs ett långt silverfärgat tjut som påminner om hur vi satt fast med slipsen i spärren utanför en station som vi glömt namnet på. Applåderna vill aldrig tystna. Dom sätter sig upp och ropar in nya applåder som applåderar dom gamla applåderna. Sedan är det dag för lite dragspels-disco.

Yesim Bilgic har med två korta romaner utgivna på Modernista redan byggt en egen skuggvärld som fångar mörkren runt Stureplan och de svarta skuggorna som krälar runt i finansvalparnas Gucci-samveten.
Böckerna heter ”Pause/Play” och ”Defekt”. En tredje är på väg.
Båda böckerna är vidrigt tydliga och människokropparna blir malda, hackade, styckade, sparkade och utsatta för stora avverkningsyxan.
I båda böckerna kryper Yesim in i narcissistiska unga män som ser världen som en scen där dom uppträder i ständigt nya utstyrslar och laddar med ett oändligt förråd av kemikalier.
Dessa två böcker är det hittills starkaste resultatet av mixturen SEX och våld.
Mycket kraftigare än alla heavy metal-gruppernas förenade utbrott.
Dessutom är båda böckerna en viktig påminnelse om att det viktigaste man kan hitta i litteraturen är närbilder av det som sker just nu och hur det ser ut precis just nu. Dessutom är nubilden groteskt uppförstorad så att den som läser kan få chansen att upptäcka nutiden projicerad som en väldig fantombild över alla fasader innan nu har blivit då.
I båda böckerna använder Yesim ett hastigt, korthugget telex-språk som får handlingen att spruta fram över sidorna.
Lakoniskt, korthugget, minimalistiskt, hårdkokt som hos Dashiell Hammett, Raymond Chandler,  Ross McDonald, Ed McBain och i Sverige Sjöwall-Wahlöö.
Det som gör Yesims böcker hårdare och tyngre är att det korthuggna drivits så långt att en sorts cartoon-prosa skapats.
Den som läst Dick Tracy (den tecknade serien) vet vad jag menar. Allt ska rymmas i små rutor och det är skarpa kontraster. Svart. Vitt. Svart. Vitt. Svart. Vitt. Pause. Play. Pause . Play. Svart. Vitt, Svart. Vitt. Defekt. PERFEKT!!

KJELL ALINGE