Följ Somayeh, Elin och Sara på deras resa till västsahariska flyktingläger i Algeriet - i ett försök att sätta Västsaharakonflikten på kartan.  

› Västsahara - en bortglömd konflikt Läs bakgrunden till konflikten.
› Till startsidan för Västsaharabloggen

› Elin: ”Jag skulle inte tacka nej till en dusch”
› Somayeh: ”Nattmörkret är som en ögonbindel”
› Sara: ”Jag sitter i timmar och dricker västsahariskt te”

Jeepen skakar och guppar, susar fram genom natten. Ur stereon dånar mauretansk popmusik. Utanför vindrutan breder öknen ut sig, men beckmörkret sväljer det ödsliga landskapet.

Halvsitter nederst i en av våningssängarna på vårt hostel i Barcelona och lyssnar på papegojorna som kraxar utanför. Jag är fortfarande helt mörbultad i både kropp och själ efter att ha lämnat Smara och mina fina nya vänner där borta.

Varje dag blir jag påmind om vårt hem i Sahara, framförallt tänker jag på de fina människor vi träffade och det goda mottagande vi fick i allas hem.

Marie-Therese och Sara samt en okänd italienare lyckades ta sig i mål. Varje år trotsar hundratals löpare det obarmhärtiga ökenklimatet för att springa 42 km genom sanddynorna.

Västsaharier, algerier, spanjorer, italienare samt elever från västsaharakursen – alla springer sida vid sida. Sahara Maraton är framförallt ett stort jippo för utlänningar och inte en folkfest för västsaharier.

› Till startsidan för Västsaharabloggen

På befriat område, nära muren, kan man hitta gamla missiler i sanden. Boybat Cheikh Abdelhay och Saharawi Campaign to Ban Landmines jobbar med att sprida så kallad “mine awareness” i de västsahariska flyktinglägren, bland annat genom att hålla föreläsningar i skolor. Boybat Cheikh Abdelhay är ordförande för Saharawi Campaign to Ban Landmines, SCBL. SCBL har funnits sen 2001 och är medlem av International Campaign to Ban Landmines, ICBL, som arbetar internationellt för att förbjuda landminor.

Sedan två år tillbaka samarbetar kampanjen med den brittiska organisationen Landmine Action som lokaliserar och röjer bort synliga delar av minor och klusterbomber i Västsahara, på befriat område öster om den marockanska muren. Marocko påstår sig ha röjt upp alla minor på eget territorium, men har ännu inte släppt in oberoende observatörer.

Vi träffar Ahmaidan Salah Hmatou efter att han har sprungit i mål som 4:a i Sahara marathon. Han är trevlig och tar sig tid att låta oss fota honom och fråga ett par frågor. Hela tiden får han glada rop efter sig och titt som tätt kommer det fram någon och klappar honom på axeln.

Ahmaidan är född i Västsaharas huvudstad Layoune. Han hade alltid varit en god löpare och togs upp i det marockanska landslaget när han var 13 år. Skämtsamt berättar han att han blev så snabb på att springa eftersom han var tvungen att springa ifrån den marockanska polisen hela tiden. Vi skrattar gott åt hans skämt samtidigt som vi vet att det ligger mycket sanning i det han säger.

Vår sista dag i lägren var också dagen då Västsahara utropades som en demokratisk republik, SADR. Varje år firas den 27:e februari med tal och demonstration. Många åker till staden Tifariti på befriat område för att fira, men de flesta stannar i lägren. ”Det finns hopp i luften”

Längst bak i tåget gick traditionellt smyckade kameler.  

› Till startsidan för Västsaharabloggen

Sara och Elin vaknade mitt i natten av att regnet hällde ner på plåttaket i det lilla sandhuset som varit vårt hem i nästan en månad. Vi hade skäl att vara oroliga. Vid tidigare oväder har många hus regnat sönder, men vi klarade oss.

”Vi är livrädda att huset ska ramla ner”
› Till startsidan för Västsaharabloggen

Det är festligheter på gång i Smara. Christofer Ross, FN:s sändebud ska komma på besök. Människor har samlats längs vägen, mest kvinnor, barn och soldater.

Soldaterna sjunger medan de väntar rapporterar Somayeh

› Till startsidan för Västsaharabloggen

Han spelar en vacker låt om El Aaiun, Västsaharas huvudstad. Vi befinner oss i ett litet musikrum med röd heltäckningsmatta. Längs väggarna står en gitarr, bas, keyboard och trummor uppställda. Iahya Sidahmed Embarak tar fram sin gitarr och sätter sig på en liten förstärkare. Sin musik dedikerar han till det västsahariska folket, han sjunger om kärlek till Västsahara och smärtan att vara långtifrån sitt land.

Lyssna när Ihaya spelar västsahariska gitarrmelodier

Vi utbölingar har haft svårt att förstå skillnaden på öken och öken. Det är många som sagt att Västsaharas öken är frodigare än den där flyktinglägren ligger. På vägen till Tifariti förstod vi skillnaden och den var tydlig.

– Jag arbetade som lärare mellan 1990 och 2001. Jag utbildade mig i en skola här i lägren, men det hade varit bättre om jag hade kunnat åka till Algeriet för att studera. De algeriska lärarna har universitetsutbildning och är bättre kvalificerade. Jag undervisade i arabiska för barn mellan sex och tolv år. Det kunde vara uppemot 50 barn i samma klass. I skolorna i lägren får barnen lära sig att läsa och skriva på arabiska och spanska. De har också lektioner i matte, historia och geografi. När barnen blir äldre måste de flytta utomlands för att plugga vidare. De flesta åker till Kuba, Algeriet eller Libyen.

Nama Bachiz Ahmad, 77 år:
– Innan den marockanska invasionen bodde jag i huvudstaden El Aiuún i Västsahara. Jag hade sju barn. När det äldsta var tio år dog deras pappa, och jag blev tvungen att försörja dem på egen hand. Jag sydde filtar och tält och tog anställning hos andra familjer för att kunna ge mat till mina barn.

När kriget kom var vi tvungna att fly. Jag och min familj vandrade hela vägen från vårt land till den algeriska öknen, där flyktinglägren ligger nu. Vandringen tog tre månader. Min yngsta dotter var fortfarande väldigt liten, och jag fick bära henne på ryggen. Jag såg bomberna falla. Jag såg folk dö längs vägen.

Sara står bland sanddynerna i Saharaöknen och berättar om hur det ser ut:
”Det är som stora berg av sand”

› Till startsidan för Västsaharabloggen

För 34 år sedan var det kvinnorna som byggde upp lägren när männen var ute i krig. De organiserade skolor, sjukhus och byggde sina hem. Trots detta är det idag få kvinnor som är i chefspositioner. Izze var den första kvinnan som blev invald som direktör för en daira. Varje läger är indelat i olika dairor, likt kommuner. I Smara finns det sju dairor och vid två tillfällen blev Izze invald som direktör för en av dessa.  Hon har arbetat hårt och försökt visa kvinnor att de måste stå på sig och kämpa i sina yrken. Som direktör har hon ansvar för allt som berör dairan, det är alltifrån skolans resurser till renhållning av dairan.