Här finns Sveriges Radios kulturredaktions samlade rapportering från den 62:a filmfestivalen i Cannes, som äger rum 13-24 maj 2009. Kinos Roger Wilson och Lisa Bergström är på plats.

Röda mattan är fortfarande inplastad men vi är på plats och redo för festivalbevakning. Solen lyser. Himlen är blå. Lyxbåtarna ligger stilla i hamnen. Filmprogrammet är tjockt och vakterna snälla....än så länge. Pressrummet är lugnt. Lugnet före stormen.
/Lisa och Roger för Kinobloggen i Cannes

Gunnar Bolin påminde mig om att jag faktiskt aldrig återkom här på bloggen. Aldrig berättade exakt vad jag tyckte om Antichrist. Och det stämmer ju.

Det var inte så lätt att tycka till om den där filmen. Framför allt när reste av världen, eller åtminstone Cannes, stod och vrålade sina åsikter i ens öra.

Jag förstår mig verkligen inte på de där upprörda rättshaveristerna, som vrålar att von Trier är misogyn och delar ut antipriser. Men har samtidigt lite svårt att gå igång på alla växlar på själva filmen.

De där scenerna som fick folk att nästa svimma och kräkas under filmvisingen är ju egentligen ganska...bonniga. En närbild på någon som klipper av en klitoris, är det inte bara lite...eh...oraffinerat? Är det inte så att von Trier kanske mått lite väl dåligt för att verkligen kunna genomföra det här projektet.

I en krönika i Aftonbladet i helgen skrev Karin Magnusson om att det finns många filmer om psykoterapi, men färre om kbt. Det var väl den näst senaste Batman där han blir av med sin fladdermusfobi genom att sticka ner huudet i en kista full av fladdermöss.

Kanske är Antichrist främst intressant som den stora anti-kbt-filmen. Hämnden på terapeuten, som kan komma med hur många rationella argument som helst när han utsätts för natur, magi och väldigt konkret symbolik.

Så Antichrist är en rolig film att prata om, men mitt betyg skulle ligga någonstans du vet...i någon sorts ljummet halvbakt grannskap.

Roger för Kinobloggen

I går avslutades årets upplaga av Filmfestivalen i Cannes. Den österrikiske regissören Michael Haneke vann Guldpalmen, för sin djupdykning i fanatismens rötter - Das Weisse Band. Juryns stora pris gick till Jaques Audiards fängelsedrama Un Prophète. Brilliante Mendozas thriller Kinatay belönades för bästa regi och priserna för bästa huvudroll gick till Christoph Waltz (Inglorious Basterds) och Charlotte Gainsbourg (Antichrist).

I går avslutades årets upplaga av Filmfestivalen i Cannes. Den österrikiske regissören Michael Haneke vann Guldpalmen, för sin djupdykning i fanatismens rötter - Das Weisse Band. Juryns stora pris gick till Jaques Audiards fängelsedrama Un Prophète. Brilliante Mendozas thriller Kinatay belönades för bästa regi och priserna för bästa huvudroll gick till Christoph Waltz (Inglorious Basterds) och Charlotte Gainsbourg (Antichrist).

Att se Das Weisse band är lite grand som att se en skräckfilm där man väntar på något otäckt som aldrig händer. Långsamt flyter filmen fram i svartvitt, obehaget växer, men katastrofen uteblir. Men känslan av obehag kan man inte skaka av sig.

Hanekes film utspelas i en liten by på tyska landsbygden, på ytan en stillsam idyll. Men bakom fasaden bubblar det av undertryckt vrede, revanschlystnad och skamliga hemligheter. Tanken hos Haneke verkar vara att skildra den generation som var barn under första världskriget, hur de som senare blev vuxna och förde nazistenra till makten i Tyskland, formades under sin barndom.

Haneke, räknas som en av de stora mästarna när det gäller att skildra skuggsidorna, hos både enskilda individer och samhället i stort. Som i Funny Games, eller för den delen Pianisten. Ändå tror jag att det kommer att mumlas en del om jäv här i cannes under kvällen. 2001 vann nämligen juryns ordförande Isabelle Huppert pris här som bästa skådespelerska för filmen Pianisten, regisserad av - just det Michael Haneke

Värt att notera är också att Lars von Triers utskällda Antichrist också fick pris ikväll. Charlotte Gainsbourgh fick pris som kvinnliga skådespelarinsats. Ett erkännande för Von Trier som fått mycket skäll den senaste veckan, bland annat för sitt påstådda kvinnohat. En åsikt som åtminstone inte juryn verkade hålla med om.

Roger Wilson för Kinobloggen i Cannes

Okej, nu spänner jag åt flugan runt halsen och drar ner till röda mattan. En bra grej med att stanna kvar till det bittra slutet på filmfestivalen är att man får agera kavaljer åt svenska jurymedlemmar.

Såååå. Nu är det snart dags. Rapporterar när Isabelle Huppert och de andra tillkännagivit sin dom!

Roger för Kinobloggen i Cannes

Det blev grekiskt på UCR-prisutdelningen idag. Vinnarfilmen Dogtooth handlar om en familj där föräldrarna håller sina barn isolerade i sitt hem. Fantastisk rulle om hur de tvångsisolerade vuxna barnen blir mer och mer understimulerade, skruvade och aggressiva.

Och med några riktigt fina och oväntade filmhyllningar, när ett av barnen kommer över några hyrfilmer och memorerar Hajen, Rocky och Flashdance.

En av festivalens bästa filmer så här långt. Imorgon är det dags för mig att komma ifatt med några av tävlingsfilmerna som jag missat. Så nu är det dags att kvarta.

Roger för Kinobloggen från Cannes

Nu kom Emma precis tillbaka från en prisutdelning, och rapporterar att Eukumeniska juryn i år bestämt sig för att ge ut ett antipris till Lars von Triers Antichrist. Något som ateisten von Trier säkert tar som en komplimang. Annars är jag verkligen fundersam till idén om att ge ut antipriser på en filmfestival. Konstnärlig frihet, någon? Yttrandefrihet? Respekt för andras åsikter? Vilken jävla bottenidé, tycker jag.

Roger för Kinobloggen i Cannes

Man ska förstås aldrig sitta och säga saker som att tävlingssserien varit ovanligt jämn och att man lyckats undvika de där riktiga konstnärliga magplasken. Inte förrän tävlingen verkligen nått sitt  slut. För i går kom då till slut den där riktigt, riktigt vidrigt dåliga filmen. Gaspar Noes Enter the void.

Okej, i pressmaterialet säger regissören att filmen inte är riktigt färdigklippt, vilket i praktiken troligtvis innebär att han just dödat sin film, typ. Efter att ha suttit igenom de två och en halv timmarna igår så har jag ett ganska radikalt kortningsförslag: gör en kortfilm på 15 minuter av skiten.

På slutet av filmen går Noe fullständigt Lennart Nilsson och vi se ett samlag från insidan - och det kanske är det mest nyskapande grodätaren lyckas med i den här filmen. Annars är filmen en repris av några av regissörens favoritobsessions: en kamera som flyger omkring i fågelperspektiv, en fascination för incest, en massa porr och bögnojor. Allt avhandlat på ett betydligt sämre sätt än i Irreversible, som jag för övrigt verkligen gillar.

/Roger för Kinobloggen

Jag har haft mina fördomar om Lars von Trier... han bor nog i en stuga i bergen med sin familj under festivalen..inte frossar väl han i all lyx. Men nej, Herr von Trier bor i det lyxigaste hotell jag någonsin stött på. En halvtimmes taxiförd utanför Cannes ligger det på en höjd, med utsikt över medelhavet. Trädgården är magisk och personal finns överallt som tar tand om bilar, skräp och tom beställer taxi till svettiga journlister.  Och där i receptionen såg jag två ben, två oerhört långa ben som balanserade på ett par skitsnygga silverklackar.  Lars von Trier bor granne med Victoria Silvstedt.

/Lisa för kinobloggen i Cannes

Nu sitter Roger och jag och svettas med veckans Kino, imorgon kan du höra mästerverket. Vi tror det blir bra. Rykande färska intervjuer med von Trier, Willam Dafoe och Charotte Gainsbourg. Lyssna då! Imorgon ser vi Terry Gilliams nya. Kul kul!

/Lisa för Kinobloggen i Cannes

30 000 kr över? Det kostade en blijett till Tarantinos premiärfest i går på svarta markanden. Strandpromenaden var fullbelamrad med folk som stod i kö eller tittade på de som stod i kö till det beachpartyt.

/Lisa för Kinobloggen i Cannes

Tarantino fortsätter att beta av sina favoritgenrer. Kultgenrer som han tycker är försummade, och som han gör mer eller mindre trogna remakes och kopior av. Den här gången har turen kommit till klassiska WWII-filmer. Du vet, där käcka britter säger ”Jolly good!”, hela tiden (här spelade av bland andra Mike Myers). Och där tyska ondskefulla befäl nästan kan lukta sig till gömda judiska flyktingar eller brittiska undercoveragenter på flera kilometers avstånd.

Några minuter känns det nästan som om Tarantino har gjort en film som innehåller lite äkta suspense, men snart ersätts den villfarelsen med ironi, överspel och nörduppvisningar.

Filmen verkar nästan specialdesignad för en fransk festivalpublik, eftersom den snarare utspelas på franska och tyska än engelska. Och därmed troligtvis kommer att ha en högst begränsad kommersiell potential i USA. Däremotär Inglorious Basterds ytterligare ett bevis för att genrefilmen är ovanligt stark i tävlingsserien i år. Park Chan-Wook gör splattervampyrfilm, von Trier skräckfilm, Ken Loach fotbollsbuskis och Tarantino leker med naziploitationgenren. Var ska detta sluta? Kommer Hanekes film ikväll att vara en romantisk komedi?

Roger för Kinobloggen från Cannes

På filmfestivalen i Cannes har nu turen i tävlingsserien kommit till Pedro Almodóvars och Ken Loachs nya filmer. Loach har gjort en fotbollskomedi och Almodovar har lekt med film noir-genren.

Så snackar Leeds hulliganerna bredvid mig  i pressrummet. De är fotografer som lyssnar på tekno högt med uppfällda kragar...och så pratar dom i telefonen också...med sina mates. Hey mate I am in Cannes...De här fotograferna  är den raka motsattsen till min ryska kollega på andra sidan. Han sitter välklädd, tyst och stilla med blå mockaskor på sig.

Det här mötet med blå mockaskor, uppfällda kragar, grov brittisk accent  idag är en  perfekt förberedelse inför Ken Loach pratet med Roger....som ni kan höra i kulturnytt imorgon

 / Lisa för kinobloggen i Cannes
(Som förövrigt prejade av Orlando Bloom från trottoaren idag, han gick skitsakta)

Representation är märkligt. Skådisar är vandrande annonspelare. Alla är vi med i rollspelet och marknadsmänniskor skapar en Berlinmur mellan aktör och rapportör, kanske för att skydda men det kan bli kontraproduktivt när en skådis som Noomi Rapace ger sin tiontusende intervju den här veckan. Hon sa att hon var lite trött på allt den stora PR karusellen... det var visst jag med...det fick räcka med ett av mina ögonbryn

/Lisa för kinobloggen i Cannes